Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. »Bort med stånden»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De började reservera sig den ene efter den andre, och de
slutade icke därmed, förrän af ståndets 57 ledamöter 28 hade
anmält sig som reservanter, hvarjämte Sigurd Ribbing ansåg
reservation obehöflig, då votering ej skett och han redan
tillräckligt tydligt angifvit sin ståndpunkt. — Den trettionde,
biskop Bring, hade varit hindrad närvara. — Men af dessa
29 hade dock ingen enda begärt votering! Några hade förut
förklarat sig ogilla förslaget, men komma att bifalla det »i
följd af situationen»(!), och af dessa voro äfven ett par med
bland reservanterna. Malisen påstod, att reservanterna skulle
blifvit ännu flera, om icke ärkebiskopen skickat ut ett par
för att be ståndskamraterna för all del sluta upp med
reserverandet. Att motståndarne icke begärt votering, skulle
ha, förklarade en af reservanterna, professor H. G.
Lindgren, »berott på icke fruktan för nederlag, utan fruktan för
seger, som det skulle ha varit lika så lätt som under
nuvarande förhållanden obetänksamt att eröfra och omöjligt
att försvara».
Så såg i verkligheten ut det kärleksfulla, icke med ovilja
blandade ja, De Geer velat ha från prästeståndet (se sid. 359).
Medan prästeståndets reservationshistoria alltså står i en
rätt egendomlig dager, så gjorde sig onekligen motsvarande
skådespel hos adeln ofantligt mycket mer högtidligare och
värdigare.
Förutnämnde presidenten grefve Karl Göran Mörner förde
an de 215 reservanterna och framlade därvid de
konservatives, ursprungligen af Henning Hamilton författade
motförslag, som skulle utgöra ett oemotståndligt bevis på att
motståndarne icke voro några envetna »non-possumus»-män,
utan en verklig reformhöger, besjälad af en allvarlig och
ärlig önskan om en ingående reform.
Detta förslag kom i mångdubbel bemärkelse alldeles för
sent, — och hvad som anförts som förklaring och ursäkt för
denna senfärdighet, eller att man inte förr kunnat få det
tryckt, då ingen boktryckare i Stockholm skulle ha velat eller
vågat trycka den, utan man i sin nöd måst söka sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
