Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. »Skandinavismens fata morgana»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilket måste gå ut öfver det mindre folket.
Helstatspolitiken hade varit Frederik VI:s och Kristian VIII:s politik
och förblef i regeln konservatismens politik, deras som lefde
i det förgångna, utan att förstå sin samtid och ha ens en
aning om framtidens utveckling. Den förstörde alla
möjligheter för Danmark (P. Munch).
Hvad som för oss skulle kunna synas som ett Kolumbi
ägg, som, själfmant borde ha erbjudit sig och varit lätt att
genomföra, var en delning af Slesvig efter
nationaliteterna. Men till denna rättfärdiga och förnuftiga tanke ville
ytterst få lyssna. Slesvigarne själfva kände sig knutna
tillsammans och hade alls ingen lust att låta dela sig. Det var
länge, som för nästan hela det danska folket något sådant
stod som ett förräderi mot Danmarks heliga sak. De
nationalliberales bäste män Monrad, Lehmann, Madvig,
Clausen och äfven Ploug samt Tscherning lutade dock tidigt
mer eller mindre åt en sådan lösning. Men de fingo ej de
sina med sig, för hvilka slagordet »Danmark till Ejdern»
förblef den enda rätta lösen, och helstatsmännen hjälpte
energiskt till att förspilla denna Danmarks största
utrikespolitiska chance.
Men må vi återgå till händelserna mars 1848 och hvad
de buro i sitt sköte.
Än större kraft i viljan och fyllighet i stämman visade
sig den nationella politiken sitta inne med, då från ett
senare Kasinomöte utgick en proklamation att en
slesvigholsteinsk författning innebure ett uppgifvande af den danska
kronans rätt öfver Slesvig, hvartill den danske konungen
icke vore berättigad och som det danska folket aldrig kunde
tåla. Endast en på sant folklig vallag byggd gemensam
riksförfattning kunde betrygga den dittillsvarande förbindelsen.
Till sist lades med eftertryck på konungens sinne den
maning, att landets välfärd fordrade ofördröjligen en ministär,
som gåfve regeringen kraft och nationellt förtroende.
Det var detta sista kraf, Frederik VII två dagar därefter
tillmötesgick genom tillkallandet af den s. k. marsministären
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
