Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. 1860-talets Sverige och Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skalden (B. E. Malmström) patetiskt vidhängts benämningen
»den sköna synderskan». Helt visst var ock kung Karl
personligen att betrakta som ett barn af sin tids Stockholm.
Dietrichson och v. Qvanten må aldrig så sentimentalt-roman-
tiskt säga hvad de vilja om melankolien som hans ursprungliga
och egentliga väsen. Hvarken öfver »hr Stockholm» eller
konungen hvilade gärna några ledsamheter. Hans ambi-
tion – och inte ens hans stadiga ministrars heller – gick
aldrig ut på att få tiden förvandlad till någon period af
»moralisk renässans». Tvärtom skulle man snarare kunna
tro, att hos honom funnes mera resonans för parolen från
prins Paris som Venus´ öfverstepräst i »Sköna Helena»: »Jag
är glad, jag är glad, enhvar vare glad såsom jag.»
Stockholm kände sig i allmänhet som kung Karls stad
par préférence, och när nu stockholmarna i kungen före-
trädesvis sågo den glade, toujoure mannen, funno de sig
icke heller af hänsyn till honom särskildt förbundna till
någon utpräglad stel högtidlighet, och i såväl slott som salong
och borgarhus var tonen och stämningen öfvervägande gemyt-
lig och glad. Många af de nöjen och förlustelser, hvarmed våra
vänner stockholmarna då förnöjde sig, föllo synbarligen äf-
ven kungen mycket väl i smaken. När så t. ex. de kung-
liga teatrarna uppförde »Sköna Helena», lyste han alls icke
genom sin frånvaro eller satt där stel och surmulen och
rynkande på näsan. Tvärtom skrattade han så hjärtinnerligt
godt, äfven när det på scenen skojades som allra friskast
med de kungliga kusinerna från antikens flydda dagar och
äfven altaret jämte åtskilligt annat fick sitta emellan. Icke
heller var han någon kostföraktare af maskeradernas nöjen.
På 60-talet skulle helt visst aldrig någon stockholmare
haft en aflägsen tanke på att om sin stad och sitt land
tillåta sig någon sådan utgjutelse som den bekanta om »denna
tråkiga stad i detta stela land» eller pressen fallit på den
tanken att sätta upp till diskussionsämne, liksom det skedde
i fjol eller när det var, frågan, om inte Stockholm ändå
blifvit en bra tråkig stad och hvad orsaken därtill kunde vara.
- 799 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
