Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. 1860-talets Sverige och Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och jag underlät icke att göra honom uppmärksam på detta framsteg, men
till min förundran föllo våra släthuggna gatstenar och våra vågräta
trottoarstenar honom alls icke i smaken. ’De kunna vara bekväma nog för er,
som äro vana att gå på slätter, men jag för min del blir lika trött i
fötterna af att spatsera på dessa jämna stenar som af att gå på is’ – sade
han.
Han var nämligen van vid de stockholmska gatorna, och hvad det vill
säga, gissar ingen köpenhamnsk inföding. Dels gå de upp och ned i så
branta vinklar, att man med danska begrepp om körsel skulle förklara det
för en omöjlighet att passera flera sträckor af staden åkande, och dels har
man vid gatubeläggningen tagit största möjliga hänsyn till svenskarnes
naturliga förkärlek för sina backar och dalar. Man träffar här långa gator,
där gatbeläggningen uteslutande består af äggformiga stenar af de mest
olika dimensioner, men alla så nedlagda att den spetsiga ändan vändes
uppåt. Ve den olycklige dansk, som en varm sommardag med ett par
moderna köpenhamnska stöflar och tillhörande uppsättning af modärna
köpenhamnska liktorn skulle vandra öfver Stockholms höjder och dalar!
Han förvärfvar sig en dyrköpt rättighet att yttra sig om botgörelser och
pilgrimsgång.
Endast i den allra nyaste delen af staden träffar man något som liknar
en trottoar. Ränstenarna, såväl de öfver- som underjordiska äro här
i följd af det starka afloppet öfverflödiga i de flesta gator, och man kan
därför i Stockholm liksom i Wien icke vara i säkerhet för att icke komma
i obehaglig beröring med vagnshjul, äfven om man trycker sig aldrig så
tätt intill väggen.
Under sådana förhållanden är det icke underligt, att man går så litet
som möjligt och åker eller far till sjöss så mycket som möjligt, när man
är i Stockholm, och då befordringen till sjöss är förträffligt ordnad, följer
det af sig själf, att man i allmänhet föredrar de våta vägarna.
Stockholmarnes privata ekipage äro utomordentligt eleganta. Deras
droskor däremot fula, små och smutsiga. Drosk- och kärrkuskarne, de s. k.
åkarne, tillhöra ett helt annat släkte än sina yrkesbröder i Köpenhamn.
Medan den köpenhamnske droskkusken i regeln är en nattgammal flegmatisk-
melankolisk kofferdist, är den stockholmske åkaren nästan alltid en
ungdomlig sangviniskt-kolerisk kapargast. Under sin hvilotid sitter han icke,
som vår droskkusk på kuskbocken och sofver, nej, han håller ett väsen
med sina kamrater, sin häst, sin vagn och sina förbigående bekanta, så
att man frestas tro honom full eller galen. Han skryter och skräflar, hotar
och svär som en sjuhelvetes karl, hvartenda ögonblick far han ut mot
sin kamrat, och den, som för första gången hör dem öfverösa hvarandra
med skällsord och svordomar, svänga sina piskor och rusa kring mellan
vagnarna i vild kapplöpning, skulle kunna tro, att det gällde lifvet.
Närmar sig en kund, så har man strax hela den bekanta scenen från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
