Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. 1860-talets Sverige och Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Österport endast i en långt mer patetisk stil; man fruktar i början att ge anledning
till mord och dråp genom att föredraga den enes anbud före den
andres, men så snart man har bestämt sig, är i allmänhet striden till
ända. Det blir dock icke sällan allvar af med deras klammerier, i tidningarnas
polisreferat ser man nästan alltid åkardrängarne spela hufvudrollen
vid slagsmål och upptåg.
Ännu mer iögonfallande för en dansk resande är skillnaden mellan
kuskarne på de stockholmska och de köpenhamnska hyrvagnarna. Man
kan just icke förtänka en familj, som, utan att själf äga ekipage, önskar
göra en åktur, ogärna vill begagna droskorna och därför vänder sig till
ett hyrkuskkontor, men när man ser det maskeradliknande livré, hvari
kusken infinner sig, så vet man nästan inte hvad man skall tro. En trekantig
hatt med en svensk nationalkokard så stor som en desserttallrik,
en kulört frack utstofferad med breda guld- eller silfvergaloner till refben
och galonerade knäbyxor, mindre kan det inte gå för. Om en hyrkusk i
Köpenhamn skickade till sina kunder en vagn med en sådan figur på
bocken, skulle man tro, att han mist sitt förstånd, och om man finge se
en borgerlig familj stiga upp i en så utstyrd vagn, skulle man icke ett
ögonblick betvifla, att den vore på väg till Bidstrup (Köpenhamns
Konradsberg). Här är det endast ett »gentilt» livré, och det hör rent af till
ett litet söndagsnöje att ha en sådan hejduk på kuskbocken.
Som Nordens Venedig har Stockholm naturligtvis sin gondolfart. I
gamla dagar var det »roddarmadamerna», som fungerade som gondoljärer,
men de blefvo undanträngda af dalkullorna, som ännu behärskade
lagunerna, då jag för några få år sedan var här uppe. Båtarna sattes i
gång medelst små skofvelhjul, och i stället för ånga använde man handkraft.
En dalkulla satt vid rodret och fyra vid spelet, som vände hjulen.
Dessa godmodiga och lefnadsglada flickor med sitt oöfverträffliga humör,
sitt skämt och skratt och sång, sina dristiga svar, sina karakteristiska
blonda ansikten och måleriska dräkter utgjorde då en väsentlig del af det
poetiska elementet i Stockholms gondolfarter. De voro du med hvar
passagerare utan presentation och brorskålar, de voro föremål för allas välvilja,
men förstodo att tillbakavisa all opassande kurtis, och ombord på deras
båtar rådde alltid oskyldig munterhet och gemytligt prat.
Nu är den sista »vefbåten» försvunnen. Några och trettio små ångbåtar[1]
trafikera nu Mälaren och Saltsjön i alla riktningar. Det är ofantligt
bekvämt, hastigt och billigt, och entreprenörerna ha förtjänat bra med
pengar genom införande af det nya befordringsmedlet, och därigenom
besparar publiken både tid och besvär. Robert Fulton & C:o är en högst
respektakel firma, som har gjort världen mycken nytta, men man beskyller
den icke utan skäl för att göra lifvet enformigt. För diktaren och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
