Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Katolska tiden, 1323—1523 - Första Tidskiftet. Striden emellan konungamagten och aristokratin, 1323—1399 - Andra Tidskiftet. Förra hälften af unionstiden, till år 1470 - 5. Karl Knutssons tider, 1438—1470
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men detta val hade till följd, att Oxenstjernorna och mänga
andra af adeln åter begynte luta åt Unionen och i
hemlighet-intrigera emot konungen. Danskarne hade slutligen valt till
konung Kristian I af Oldenburg, och denne modige och
företagsamme herre försökte naturligtvis förena äfven de andra
rikenas kronor på sitt hufvud. Derför var det också icke att
hoppas, att Karls regering för Sverige skulle blifva ett fredens
och försoningens tidehvarf. I Norge tycktes sakerna i början
luta till Karls förmon; han blef kallad dit och kröntes i
Trond-hjem om hösten 1449. Men snart fingo Kristians anhängare
öfvervigten i Norge, och äfven i Sverige kunde icke Karl
synnerligen lita på sin adels vänskap.
Hög och orubblig stod midt ibland alla dessa ränker den
90-årige biskopen i Åbo, Magnus Tavast, ständigt en fridens
och försoningens man, men på samma gång alltid den lagliga
öfverhetens försvarare. Vintern 1449—1450 vistades han sedan
i Sverige i konungens angelägenheter och upptäckte för honom
motpartiets hemliga stäinplingar. Man hade nämligen för
af-sigt att fråntaga konungen större delen af regeringsmagten och
öfverlemna densamma åt rådet; men finska biskopen, ehuru
sjelf en medlem af rådet, ville ej understödja dess lagstridiga
planer, och för denna gång blefvo de äfven tillintetgjorda.
Strax derpå afträdde den åldrige biskopen från sitt embete
och flyttade bort undan verldens strid och oro till det fridfulla
Nådendal, der han hade låtit uppbygga åt sig en bostad i
närheten af klostret. Der afled han två år senare, eller år
1452, och blef begrafven i Kristilekamenschoret i Åbo
domkyrka. Efter honom hade hans systerson, domprosten Olaus
Magni (1450—-1460), blifvit vald till biskop och blef äfven
vigd i Rom. Denne man var högt ansedd för sin lärdom, ej
allenast i eget land, utan äfven i utlandet: sålunda var han i
lång tid lärare vid universitetet i Paris, der han blifvit magister,
och blef tvenne gånger (1432 och 1435) vald till dess rektor.
Men uti sitt fäderneslands politiska lif förmådde han ej fylla
sin store föregångares plats, och konung Karl fick snart
tillfälle att märka, att den gamle Magnus Tavast hade gått bort
till det tysta.
Den ridderlige marsken hadc nämligen, sedan han blifvit
konung, ganska snart förlorat den folkgunst, i stöd af hvilken
han dittills hade uppsvingat sig till magtens höjder. Kriget
®
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
