Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Katolska tiden, 1323—1523 - Första Tidskiftet. Striden emellan konungamagten och aristokratin, 1323—1399 - Andra Tidskiftet. Förra hälften af unionstiden, till år 1470 - 5. Karl Knutssons tider, 1438—1470
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med Danmark erfordrade nya pålagor och framkallade nya
uppoffringar, hvilka man under Unionens tid alls ej visste af.
Dessa omständigheter begagnade motpartiet i Sverige till sin
fördel, och i Januari 1457 gjorde den sluge erkebiskopen öppet
uppror, hvilket lyckades så fullständigt, att konungen var
nödsakad att redan efter en månad fly till Danzig i Preussen.
Riksföreståndare blefvo nu sjelfva erkebiskopen Johan
Bengtsson och en man af dansk härkomst, men likväl redan
natura-liserad i Sverige, Erik Axelsson Tott. Äfven de finske
her-rarne, som om våren anlände till Stockholm, gafvo sitt bifall
till det skedda. Det är äfven i sjelfva verket troligt, att
finnarnes gamla benägenhet för Unionen åter hade fått nytt
lif. Af fruktan för den svenska allmogen vågade man ej i
början väcka något tal om Unionen, utan man föregaf sin enda
afsigt vara att göra ett slut på Karls tyranniska regering.
Men Sveriges stormän insågo alltför väl, att deras egen styrelse
i’ längden skulle bli svår att uppehålla. De behöfde en
namnkonung, som skulle vara dem ett stöd, på samma gång han
sjelf vore i behof af deras hjelp, och kallade i denna afsigt
Kristian till Stockholm, der han valdes till konung
midsommaraftonen. Kort förut hade Erik Axelsson med en krigshär begifvit
sig till Finland, der Karls anhäpgare ännu hade slotten i sitt
våld. Desse gjorde ett ihärdigt hiotstånd och hotade att kalla
Ryssarne till hjelp. Men de öfriga finska herrarne, nämligen
biskop Olaus och hans domprost Konrad Bitz, jämte det öfriga
presterskapet, samt de båda lagmännen Henrik Bitz
(domprostens fader) och Henrik Classon Dicekn med adeln, vidare
Åbo borgerskap och representanter för allmogen ifrän Åbo län
sammankommo i Åbo Johannedagen 1457 uti S:t Gertruds
brödraskaps sal och gafvo under landskapets sigill sitt samtycke
till Kristians val. Härefter öfverlemnades så småningom Åbo
slott och öfriga fasta platser. Endast Viborgs slott och stad
gjorde ett längre motstånd, innan de slutligen gåfvo sig åt
Erik Axelsson, som nu erhöll denna vigtiga plats i förlaning.
Fred och endrägt var sålunda åter vunnen för en tid
och skulle kanhända kunnat blifva af längre varaktighet, om
ej den hersklystne erkebiskopen ånyo hade stält till oreda.
Sveriges allmoge var nu som alltid missnöjd med Unionen och
den djerfva kyrkofursten ville synbarligen genom flerfaldiga
förvecklingar allt mera fånga den nya konungen i sitt våld.
O
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
