Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den svenska magtperioden, 1617—1721 - Första Afdelningen. Början och utvecklingen af Sveriges magt, 1617—1660 - 2. Det stora tyska kriget, 1630—1648
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gemensamma saken. Under sådana förhållanden syntes
katolicismens seger vara viss. Upproret i Böhmen var dämpadt,
ligans general, Tilly, fördref protestanterna från Pfalz, och
kejsarens vilda härskaror, anförda af Wallenstein, förbredde
sig ända till Östersjöns kuster. Den hjelp konungen af
Danmark, Kristian IV, ville bringa sina trosförvandter i Tyskland,
hade blott bidragit att göra katolicismens seger så mycket
mera glänsande. Endast Sverige och dess hjeltekonung, Gustaf
Adolf, återstod nu mera såsom protestanternas enda hopp.
Ettan före krigets utbrott hade Gustaf Adolf med
bekymmer iakttagit förebuden till den storm, som snart skulle
begynna rasa öfver Tyskland. De kejserliges framträngande’
till kusterna af Östersjön öfvertygade honom slutligen om, att
Sveriges egen säkerhet fordrade hans inblandning i Tysklands
angelägenheter. De fördrifne hertigarne af Mecklenburg erhöllo
derför en tillflyktsort i Sverige, och då hansestaden Stralsund
hade beslutat göra motstånd mot. Wallensteins magt, skickades
amiral Fleming dit år 1628, för att afsluta ett förbund till
ömsesidigt bistånd. Vapenstilleståndet med Polen gjorde det
ändtligen möjligt för konungen att uppträda som
protestantismens förkämpe och Johannedagen 1630 landsteg han med
13,000 man i Usedom vid Oders mynning. Hertigen af
Pommern tvangs snart att sluta sig till förbundet och hans residens
Stettin besattes af svenskarne. Kort derpå inträffade äfven
Gustaf Horn med de finska och estniska trupperna, hvilka
tågat landvägen öfver Liffland och Preussen. Dertill förstärkte
konungen ännu sin armé med skottska och tyska legotrupper
och utsträckte sina eröfringar längs hafskusten och Oders
stränder. Hans första steg voro i sjelfva verket ganska farliga,
ej allenast i anseende till fiendernas större antal, utan äfven
till följd af jesuiters och förrädares intriger. Sålunda skulle
han en gång vid Demmin (i Vor-Pommern) fallit i fiendernas
våld, om ej 70 finska ryttare offrat sina lif för honom, till
dess hjelp hann anlända. Inom kort begynte dock de kejserliga
inse, att “snokonungenu från den höga norden ej skulle förgås
för söderns glödande hetta, såsom de i början hånfullt hade
menat. Man måste äfven medgifva, att tidsförhållandena voro
särdeles gynsamma för honom. Kejsarens misstro och de tyska
furstarnes klagomål hade aflägsnat Wallenstein från öfverbefälet,
och underbefälhafvarne, i hvilkas händer befälet anförtroddes,
Digit’ tea by Microso 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
