Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Senare Afdelningen. Konungaväldets period, 1771—1809 - 7. Slutet af Gustaf III:s regering, 1786—1792; Anjalaförbundet och Treåriga kriget, 1788—1790
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
adeln hördes blandade röster, och flere medlemmar yrkade,
att ståndet skulle få öfverlägga derom i sitt eget rum.
Konungen svarade, att förslaget nu genom tre stånds bifall
var antaget, men gaf likväl åt adeln tillfälle att särskildt
öfverlägga derom. I sjelfva verket vägrade adeln dock äfven
derefter sitt bifall. Men landtmarskalken undertecknade likväl,
likasom de öfriga talmännen, den nya grundlagen den 3 April,
och sålunda hade riket erhållit en förändrad regeringsform.
Först härefter kunde hufvudärenderna ostördt gå sin gång.
Ständerna åtogo sig garantier för statens skulder, 21 miljoner
riksdaler silfver (hvaraf hälften var gammal skuld och hälften
ny, som för krigets skull redan var gjord eller skulle göras).
Härvid gjorde likväl adeln länge ett hårdnackadt motstånd,
så att först en särskild skrifvelse från konungen förmådde dem
att bifalla. Till dessa skulder erfordrades, förutom den förra
bevillningen, hvilken utgjorde 12 tunnor guld (d. v. s. 200.000
riksdaler silfver), ytterligare 70 tunnor guld årligen. Sjelfva
saken var oundviklig; men adeln, som ville bevara ständernas
sjelfbeskattningsrätt, beslöt att begränsa sin bevillning till
tvenne år. Men den 27 April infann sig konungen sjelf på
riddarhuset och ledde adelns fö. handlingar och fordrade, att
adeln skulle förena sig i de öfrida- ståndens beslut, hvilka
hade åtagit sig bevillningen ända till nästa riksdag. På detta
sätt nödgades adeln, nästan tvungen, gifva efter, och följande
dag afslöts riksdagen. .
1789 års riksdag var likasom en fortgående revolution,
och Gustaf III:s uppträdande dervid kan ej af efterverlden få
samma erkännande för högsinnad sjelfbeherskning, som
tilldragelserna af år 1772 hafva gjort sig förtjenta af. Konungen
var ej längre en medlare i striden emellan partierna, utan
han var sjelf en deltagire deri;.han var ej längre en räddare
af folkfriheten, utan han snarare förtrampade den samma.
Ständernas diskussionsfrihet var inskränkt nästan nog till
allenast en tom skugga, och ett lindrigare eller eftertryckligare
tvång hade dikterät besluten. Yi hafva redan nämnt, att
adelns modigaste talare hade blifvit förda i fängelse; först
efter riksdagens slut återvunno de sin frihet. Assessoren vid
Yasa hofrätt, Georg Vilhelm Lode, hvilken tveriemot
konungens vilja invaldes till hemliga utskottet, fick befallning att
begifva sig hem till sitt embete. I hvarje ärende rådde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
