Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Senare Afdelningen. Konungaväldets period, 1771—1809 - 8. Förmyndareregeringen, 1792—1796 och Gustaf IV Adolfs egen regering, 1796—1809. Finska kriget, 1808, 1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
smärtsamma farväl åt qvarlefvörna af den finska hären,
tackande dem för den orubbliga trohet, hvarmed de ännu på den
svenska jorden fortsatt kampen, uttalade han utan tvifvel åfven
den svenska nationens innersta känslor, i det hån påminte om
att Sverige, då det förlorade det ädla finska folket, hade
förlorat sitt starkaste stöd, och att den svenska hären hade
förlorat kärnan och hufvuddelen af sin krigsstyrka. Men
händelsernas högre historiska fullbordan och den nationella vigten
deraf för Finland betänkte man ej i detta ögonblick i Sverige.
Likväl hade denna förändring redan länge blifvit förberedd lör
Sveriges rike. Då Sveriges magtperiod slutade med Karl XII
och svenskarne nödgades draga sig tillbaka till sitt eget
nationella område, hade i sjelfva verket Finland rätteligen
förlorat sin förra betydelse för riket. Behofvet af en
förening med Norge och möjligen äfven med Danmark började
te sig allt klarare för det svenska folket, och Finland borde
lemnas till pris för denna sammanslutning. Redan Karl XII
lemnade för Norges skull Finland i fiendernas händer; äfven
år 1743 skulle mången önskat afstå från Finland till förmon
för samma skandinaviska idé; slutligen vacklade såväl Gustaf III
som Gustaf IV Adolf emellan dessa bägge planer. I
verkligheten hade redan fredssluten i Nystad och Åbo frånskilt
ansenliga stycken af detta land, och den återstående delens öde
var redan länge förutsedd. Hos finnarne hade äfven i sjelfva verket
under detta tidehvarf småningom vaknat känslan af en särskild
politisk ställnings nödvändighet, och ehuru en förening med
Ryssland och en skilsmässa från det gamla moderlandet
föreföll mången motbjudande, hade likväl sakens oundviklighet allt
mer och mer trädt för ögonen. Då derför timmen för denna
förändring slog, var den ej mer alldeles oväntad; folkets
politiska medvetande var i någon mon väckt, och det fans män,
hvilka förstodo begagna ödets skickelser till fäderneslandets
gagn. Men att förändringens hela betydelse ens här skulle
blifvit allmännare insedd, kunna vi likväl ej bekräfta. Först
under tidernas lopp kom man att tydligare fatta meningen
af kejsar Alexanders ord till de finska ständerna: Att det
finska folket nu politiskt hade “inträdt bland nationernas antalu.
Finlands historia. 36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
