Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar - A. Hauck. Der Gedanke der päpstlichen Weltherrschaft bis auf Bonifaz VIII. Anm. af H. Holmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6RANSENIKeAR OCH A^MÄLNIKQAR 277
Det kräfdes nu blott mannen, som djärfdes draga konsekven-
serna och omsätta dem i handling.
Nikolaus I (858—67) byggde upp päfvens världsherra-
välde på den lagda grunden: Gregorius’ IV:s åskådning och
Pseud-Isidor. Han ställde hela sin mäktiga personlighet i den
päfliga härskaridéns tjänst. De två redan påpekade påfliga
satserna upptog han och utvecklade i större skärpa, i) Påfvens
andliga makt är obegränsad, då han är själarnes regent, pä
ett mystiskt sätt utrustad med all den makt, som Kristus gif-
vit åt Petrus (Leo d. stores tanke); på det religiösa och sed*
liga området äro alla skyldiga honom lydnad, prelater och
lekmän, ja kungarne. 2) Furstarnes världsliga makt är ock
berättigad, såsom skydd och tjänare åt kyrkan (Augustinus’
»De civitate Dei> är här grundvalen). Men den världsliga
och den andliga makten blandas samman här i världen; påf-
ven ägde då att för kyrkans frids skull befalla öfver världslig
myndighet, d. v. s. utöfva den högsta politiska makten. — Så
skarpt än Nikolaus principiellt skiljer de båda maktområdena,
det andliga och det världsliga, så har dock, som synes, den
andliga makten redan i dess utöfning som andlig faktiskt
slagit om till en rent världslig maktutöfning: i) när discipli-
närmakt för religiös eller sedlig förbrytelse utöfvas mot en
furste, kan han sättas från sin tron, m. a. o. påfven afgör,
hvem som har rätt att vara konung; 2) när påfven för kyr-
kans frid bjuder kämpande furstar att sluta fred, afstå pro-
vinser etc, så utöfvar han under religiös egid en rent politisk
makt.
Till de båda nyssnämnda äldre idéer, som Nikolaus ut-
vidgat, tillade han emellertid en ny tredje, ännu längre gå-
ende: det är påfvens ej blott rätt utan plikt att taga sig an
alla undertryckta (»stärk dina bröder») oberoende af, om det
gäller kyrkliga angelägenheter. Alla kunna vädja till påfven;
han kan till de betrycktas värn sätta sig öfver alla statemas
lagar; ja man går ej för långt, om man säger, att Nikolaus
för kyrkan förfäktat rätten till revolution. — Slutsatsen af det
hela blir: den kyrkliga makten kan och bör genom sin spets
påfven ingripa bestämmande öfver hela det världsliga, politiska
området. Nikolaus har ett par gånger betecknat påfvarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
