Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar - A. Hauck. Der Gedanke der päpstlichen Weltherrschaft bis auf Bonifaz VIII. Anm. af H. Holmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278 ORAXSKNIKGAR OCH AXMÄLXIKOAR
som furstar öfver hela jorden. Han har sålunda till full klar-
het utgestaltat idén om påfvens världsherravälde.
Nikolaus var ingen fantastisk drömmare. Med sällsynt
sinne för realiteter och oböjlig viljekraft förverkligade han för
tillfället päfvedömets maktanspråk; och Pseud-Isidor blef i
hans hand det starkaste vapnet för anspråk, som förfalsknin-
gen själf icke uttalat. Men allt, som han tillkämpade påfve-
dömet, gick åter förloradt under efterträdarne, »seculum obs-
curums» usla påfvar. Dessa miste ej blott sin makt öfver det
världsliga området, som Nikolaus teoretiskt och praktiskt
häfdat, utan äfven påfvedömets makt på kyrkans område.
Nikolaus idéer kunde dock ej dö; äfven den uslaste påfve för-
summade ej att upprepa dem, och tiden behöfde blott komma
under den kyrkliga reformens tecken, för att de åter med
makt skulle göra sig gällande.
Cluni-reformens män återgingo närmast till krafvet på
skiljandet mellan de bägge maktområdena, »svärden >. Deras
mål var ju att afvisa den världsliga maktens ingripande i kyr-
kans frihet genom biskoparnes utnämning och investitur.
Hvardera makten har sitt område; den andliga makten är af
högre väsen än den världsliga och bör påräkna dennas bi-
stånd; den förra härskar genom lära och förmaning* ej genom
världslig makt. Detta är den berömde kardinal Humberts
ståndpunkt (»adversus simoniacos» 1057). Häri låg ett till-
bakavikande från Nikolaus’ idéer. Den blef ej heller länge
gällande. I densamma låg en motsägelse: de bägge makt-
områdenas skiljande och häfdandet af den påiiiga maktens
högre väsen än den världsligas innebar innerst något omöjligt.
Det är Gregorius VII:s betydelse att ha haft denna motsägelse.
Gregoriu* öfvergaf den tidigfare uppfattningen, att påf-
vens ingripande på det politiska området behöfde rättfärdigas
med, att det skedde till religiösa och kyrkliga intressens för-
svar. För honom var påfvemakten i sig själf icke blott andlig
makt, utan allmänt herravälde, untversale regimen, Niko-
laus I:s principiella skiljande mellan de båda maktema var här
fullkomligt uppgifvet. Krafvet på världsherravälde var redan
uttaladt och tillämpadt af Nikolaus I, men det motiverades af
Gregorius VII enklare och häfdades med hänsynslösare kon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
