Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar - A. Hauck. Der Gedanke der päpstlichen Weltherrschaft bis auf Bonifaz VIII. Anm. af H. Holmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRAXSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR 279
sekvens. Gregorius härledde sin makt på alla områden direkt
från den makt, som Kristus gifvit Petrus; Petrus vore ej blott
apostlarnes furste, han hade insatts till furste öfver världens
riken. Gregorius yttrar rent ut: »I det att Gud underlade
Petrus alla jordkretsens furstendömen och väldigheter, har han
åt honom öfverlämnat rätten att binda och lösa i himmelen
och på jorden.» Därför omspände äfven påfvens makt i och
för sig allt andligt och världsligt — så var Gregorius’ enkla slut-
sats. Det var blott den yttersta konsekvensen, då han menade
idealet för världens styrelse vara, att furstarne stodo i oaf-
bruten förbindelse med kurian, inberättade, hvad som i deras
länder tilldragit sig, och från Rom mottogo anvisningar och
befallningar. — Motiveringen till påfvens regimen universale
var sålunda hänsynslöst enkel; lika hänsynslös var den konse-
kvens, med hvilken kampen för den universella makten fördes.
Den gjordes med sådan energi till medelpunkten i påfvedömets
sträfvanden, att den påfliga politiken för framtiden med eller
mot sin vilja blef bunden däraf. Gregorius VII förstörde
påfvedömets stora uppgift att vara bärare af kyrkans och
folkens sedligt-religiösa reformation och gaf det i stadiet upp-
giften att sträfva efter välde öfver världens riken. Däruti
J’g"ger hans största och ödesdigraste betydelse; därför har
historien ej heller gifvit honom, utan Gregorius I namnet »den
store».
Gregorius VII:s tankar blefvo hela det gregorianska par-
tiets egendom. Det visade sig i stridskriftlitteraturen. Äfven
där betonades, att påfven ägde ej blott den högsta disciplinära
rätten utan äfven den högsta regeringsmakten, med rätt att
af- och tillsätta furstar. En viss förändring blef dock märk-
bar. »Donatio Constantini» framträdde hos kanonisterna med
större betoning än hos Nikolaus och Gregorius. I spetsen gick
Anselm af Lucca: kungamakten är skyldig biskoparne lydnad;
ty deras främste, biskopen i Rom, har af Konstantin fått hela
den kungliga makten i Rom, Italien och västerlandet. Med
oförminskad skärpa härskade denna åskådning hos den store
kanonisten Gratian; men på hans tid begynte redan en sista
fortbildning af det påfliga världsherraväldets idé, sannolikt
på fransk mark och i tänkarnes studiekamrar, ej i stridens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
