Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Hj. Holmquist. Den efterapostoliska tiden (åren 70—140). En kyrkohistorisk skiss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEX EFTKRAPOSTOUSKA TIDKX
alla folk, det rika andliga lifvet skrympte samman i den rab-
binska skolans ofruktbarhet, den tröstlösa vandringen genom
Talmuds religiösa öken begynte, och judendomen fick för
alltid sin kända särprägel. Denna förvandling, som närmast
galide den palestinensiska judendomen, fick sin fullbordan
genom de två följande judiska upproren, hvilkas historiska
betydelse äger än större räckvidd än katastrofen år 70. Det
var diaspora-judendomens stora resning under kejsar Trajanus’
sista regeringsår 113 — 117 på många olika ställen inom riket,
framför allt i Egypten, då flere hundra tusen människor fingo
satta lifvet till, och judendomens storartade religiösa utveck-
ling inom diaspora bröts; och det var judarnes sista resning
mot romar väldet 132 — 135, då deras nation elit-religiösa entu-
siasm för första gången förde dem att ställa sig under ledning
af en Messias, Simon från Kosiba (Barkosiba), »stjärnornas
son>, men då slutet blef Palestinas förvandling till en öken,
Jerusalems uppbyggande som en hednisk stad och judarnes
definitiva förskingring.
Inom den judendom, som genomgick sådana öden och
sådan förvandling, fanns naturligen intet yttre rum för de
kristna, icke ens fördragsamhet. Så ofta tillfälle yppade sig,
förföljde numera judarne de judekristna med det bittraste hat,
hvarpå talande exempel finnas i romerska profanhistorien
redan från tiden 70 — 140. Länge bibehöll sig dock den pale-
stinensisk-syriska judekristendomen. En icke oväsentlig del
af de till Pella flyktade återvände efter krigets slut till Jeru-
salem och bildade där en inflytelserik församling under Jesus-
ättens ledning långft in i 2:dra århundradet. Tyngdpunkten
i judekristendomens utveckling var dock definitivt förflyttad
till Ostjordanlandet. Här fick den en andra medelpunkt i
staden Kokaba lång^ borta i öster. Från detta centrum ut-
bredde sig de judekristna i hela Syrien söder om Damaskus;
där funnos de ännu i 4:de århundradet. De hade efter de
judiska katastroferna splittrats i två grenar. Den ena grenen
ställde sig vänligare mot hednakristendomen och smälte så
småningom omärkligt samman med den stora kyrkan. Den
andra grenen försvarade och utvidgade det exclusivt judiska
momentet i sin kristendom, under ihärdig kamp särskildt mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
