Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Hj. Holmquist. Den efterapostoliska tiden (åren 70—140). En kyrkohistorisk skiss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN EFTERAP06T0LI8KA TIDEN 21
icke en hierarkisk. Han ensam fick behålla det gamla namnet
biskop; närmast honom i myndighet stodo presbytererna med
deras speciella uppgift; och under presbytererna stodo biskopens
medhjälpare vid fattig- och sjukvården m. m,, hvilka bibehöllo
den gamla benämningen diakoner. Denna utbildning af ett
tredeladt ämbete har först skett i Mindre Asien och i Syrien;
i I Gemens bref (år 96) till församlingen i Korint skönjes,
hurusom där processen börjat och framkallat inre strider.
Klart omtalad finna vi tredelningen första gången i biskop
Ignatius’ af Antiokia bref till mindre-asiatiska församlingar
(omkr. 107 — 117). Det monarkiska episkopatet härskade då
redan i Mindre Asien, men ej i Filippi och Rom. Så små-
ningom fördes dock utvecklingen dit inom hela kyrkan; om-
kring år 140 kan den anses fullbordad. Vid den tiden sak-
nades, så långt vi kunna se, endast i Rom ett monarkiskt
episkopat; men rudimenten till dettas framträdande funnos
åfven där (Hermas).
Härvid må emellertid en sak väl märkas. De begyn«
nande ämbetena voro icke och ansågos icke vara bärande
eller nödvändiga moment i kyrkans själfva tiUvaro, De vik-
tigaste af alla uppgifter — förkunnelsen af Jesus i hedna-
världen och församlingens specifikt religiösa vård, den egent-
liga själavården — tillkommo alltfort icke i första hand ämbets-
innehafvame utan de personer, som anden utrustade med sina
gåfvor. Församlingslifvet, hela kristendomen hvilade alltfort
på den urkristna entusiasmen, på den fortlef vande direkta
traditionen från Jesus och apostlarna, på andens omedelbara
ledning. De karismatiska personerna voro kyrkans bärare
och utbredare. Trenne grupper af sådana möta oss såu-skildt
ofta under denna tid: apostlar, profeter och låu-are. De hade
icke något bestämdt område eller någon begränsad uppgift
utan hela kyrkan och dess utbredning som sin sak. Ej heller
hade de någon öfver- och underordning sinsemellan, om ock
apostlarne mera voro kring^resande för att grundlägga nya
församlingar, under det att profeterna och läréirne mera slöto
sig till någon viss församling eller krets af församlingar för
att uppbygga.
Mot slutet af vår period uppenbarar emellertid källorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
