Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och Undersökningar - H. Levin. Bidrag till Visby stifts historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INFÖRANDET AF SVENSKT KYRKOSKICK PÅ GOTLAND
1 1 5
landet sedvanligt och stadgadt är». Drottningen gick
prästernas önskningar till mötes och förklarade sig gärna benägen att
villfara, hvad de begärt, »förnämligast uti det, som af de för
några år sedan ditsända kommissarier är belefvadt och
godt-funnet vordet». Vidare lofvade drottningen att tillse, att
domaren gjorde sin plikt, så att det icke vidare skulle förekomma,
att åhörarna visade sig gensträfviga mot sin präst »så uti hans
rättighet som eljest».1
På prästmöte 1663 hade prästerna en hel del klagomål att
andraga mot sina sockenbor. De yrkade, att åhörarna enligt
gällande förordningar skulle tillhållas att vidmakthålla
kyrko-och prästgårdsbyggnader och svara för den skada, som på grund
af försummelse med afseende på underhållet kunde uppkomma.
Kyrkovärdarna eller domarna borde pä de tre terminerna vid
jul, påsk och pingst uppbära och redogöra för de offer, som
allmogen var sin pastor skyldig. Vidare hade man att klaga
öfver, att en del bönder uppsade halfva sina gårdar som öde
men det oaktadt brukade hela gårdens ägor, hvarigenom både
kronan och prästen blefvo lidande, då de icke utgjorde skatt för
mer än halfva gården. Husmän slogo sig ned på ödegårdarna
och brukade dem. Desse borde utgöra vanliga skyldigheter åt
prästen både i tionde, prästgårdsarbete, prästgårdsbyggning,
plöjning, tuning och arbete på åker och äng. Ty ehuru de sutto på
ödegårdar, så brukade de likväl kyrkan, och prästen hade lika
mycket arbete för dem som för andra. En del af dem sutto
för öfrigt i lika goda villkor som »en liten behållen bonde».
Det förtjänar nämnas, att man för sina anspråk i detta stycke
ej kunde åberopa för Gotland särskildt gällande författningar
eller gammalt bruk härstädes. Däremot grundade man sina
fordringar på för fastlandet gällande författningar, nämligen
tiondeordningen af den 22 febr. 1638 samt Gustaf Adolfs stadga
d. 24 febr. 1617.2 När det var till egen fördel, hade man
sålunda ingenting emot att frångå sina »privilegier» och yrka på
1 Kristinas res. d. 29 dec. 1660.
2 Tiondeförordningen af 1658, § 3 b, hvilket ställe åberopades, lyder:
»Såväl bofast man som legodräng och alla andra, som med något åkerbruk
hafva att umgå, skola utan all gensago utgöra rätt tionde». — Gustaf Adolfs
förordning 1617, mom. 7: jGångande ämbetsman» — dit ville man också
räkna husmän —, som bruka »åker och svedjeland och hafva boskap, gifve
lika med en bonde därför». Wilskman anf. arb. I, s. 503, 665.
Kyrkohist. Årsskrift 1910. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
