- Project Runeberg -  Kyrkohistorisk Årsskrift / Elfte årgången, 1910 /
220

(1900)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Meddelanden och aktstycken - Underrättelser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

220

är deras buk.’ Dessa, då de voro betänkta på, icke att
förbättra sederna utan förneka trons hufvudstycket kastade allt
om hvartannat, banade för sig och andra en bredare väg af
tygellöst godtycke eller sökte rent uppenbarligen,
undandragande sig kyrkans auktoritet och ledning, tillmötesgående alla
fördärfvade furstars och folks önskningar, förstöra kyrkans lära,
författning och tukt, som om de vore ett pålagdt ok.
Efterhärmande de ondas sed, hvilka denna hotelse gäller: ’Ve eder,
som kalla det onda godt och det goda ondt’, gåfvo de sitt
rebelliska uppror och sin tros- och sedefördärfvande verksamhet
namnet ’förnyelse’ (reformation) och sig själfva den gamla
disciplinens återställare’. Men i sanning uppträdde de som
fördärfvare, emedan de, efter att hafva genom krig och kamp
uttömt Europas krafter, bragte till mognad tidens mångfaldiga
affall och splittring. I detta affall blefvo de dittills skilda arter
af kamp, ur hvilka kyrkan städse framgått obesegrad och
osårad, förnyade och förbundna liksom till ett enda angrepp,
nämligen den kyrkliga forntidens blodiga strid, villfarelsernas
inomkyrkliga pest och — under sken af försvar för den heliga
friheten — denna lasternas farsot och detta förstörande af tukten,
hvartill måhända inte en gång medeltiden nedsjunkit.»

Påfven har förvisso rättighet att offentliggöra sina
historiebetraktelser och meddela dem sina troende till beaktande. Om
han finner, att reformationen förfalskat, ja fördärfvat den rätta
tion, så skall ingen förundra sig öfver ett dylikt omdöme. Om
han brännmärker reformatorerna såsom upprorsmän samt
förklarar furstar och folk för pliktförgätna och förblindade och
desslikes fäster uppmärksamheten på dåliga följder, som
tros-förändringen haft med sig, så gör han hvad han från sin
ståndpunkt måste göra, och ingen har rättighet att förekasta honom
detta, äfven om han brukar hårda glosor (’villfarelsernas pest’).
Men han har gjort vida mer. På reformatorerna har han
användt de ord hos aposteln Paulus, med hvilka denne
karakteriserade sina värsta fiender ■— ’fiender till Kristi kors, och
hvilkas buk äts deras Gud’. Reformationens furstar och folk har
han helt enkelt förklarat vara fördärfvade och osedliga
(’kor-rupta’; så är originalets ord att öfversätta, då superlativen i
latinet blott är en skenbar superlativ), och om reformationen
säger han, att den vänder upp och ned på ondt och godt,
bedrägligt betecknar sig som en förnyelse och konsekvent leder

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:04:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kyrkohist/1910/0460.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free