Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Meddelanden och aktstycken - Underrättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDERRÄTTELSER
/<?9
till ett tillstånd af sedeslöshet, gentemot hvilket till och med
medeltidens värsta skeden — sålunda pornokratiens och påfven
Alexander den sjättes tidsålder ännu kunna låta höra sig.
Detta är slag i ansiktet på den historiska sanningen, hvilka
vår tid inte längre fördrager. Man må tillhöra hvilken
bekännelse som helst — mot denna karakteristik måste sanningssinnet
resa sig. Må påfven fråga, om det finns en enda känd katolsk
historiker i Tyskland, som håller med honom. Äfven dessa
skola finna mycket att anmärka hos Luther, Zwingli och
Calvin samt med påfven hålla dem för upprorsmän, men inte en
enda skall påstå, att de karakteriseras riktigt, om de angifvas
såsom sådana, ’hvilkas buk är deras Gud’ och att de angripit
Kristi kors. Och så de fördärfvade furstarna och folken! Voro
de sachsiska kurfurstarna fördärfvade? Jag tänker, att de väl
uthärda en jämförelse med sin tids andliga furstar! Man
järn-före blott Fredrik den vise och kardinalärkebiskopen af Mainz!
Eller var Filip af Hessen en sedefördärfvad man? Han hade
trots sin bigami ett vaknare samvete i sexuella frågor än den
mängd andliga, som utan skrupler bytte om sina mätresser.
Men det far inte vara nog med furstarna — de folk, i
hvilka reformationsrörelsen slog rot, skola också ha varit
fördärfvade. Hvad säga sede- och kulturhistorikerna om det
påståendet? Voro tyskarna på Albrecht Dürers tid mer fördärfvade
än spaniorer och italienare? Voro de reformerta i
Nederländerna, hugenotterna i Frankrike, kolonisterna i Skottland ett
fördärfvadt följe? Den verkliga historien, sådan den framstår
såsom alla bildades gemensamma egendom, lärer nogsamt
motsatsen, ja, den lär än mer, och det i lågande eldskrift. Den
lär, att reformationen i Västeuropa medför en ny tidsålder af
sedlig ande; den lär, att genom reformationen ha öfverallt
plikttrohetens borgerliga dygder, dådkraft, enkel gudsförtröstan
framlockats och stärkts, och den lär slutligen, att den katolska
kyrkan genom densamma erhållit den kraftigaste stöt till inre
förstärkning, ja, till en verklig förnyelse. Man jämför den
katolska kyrkan i Alexander VI:s och Julius II:s dagar med samma
kyrka på kejsar Maximilian den andres tid, och man skall finna
en helt annan bild. Prästernas och munkarnas lefnadssätt
genomgick en förnyelse; den allvarliga religiösa tron blef åter en
makt, och tridentiska mötet var en stark kyrklig kraftsamling.
Fullständigt bakvändt vore det att påstå, att denna katolicis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
