Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Meddelanden och aktstycken - Underrättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
MEDDELANDEN OCH AKTSTYCKEN 187
mens förnyelse ägt rum så småningom i motsats till
protestantismen. Nej, man kan taga på det med händerna i Italiens
historia såväl som i Tysklands: reformation och motreformation
stamma, såvidt de leda till en sedlig förnyelse, ur en och samma
rot, men reformationen gick förut och motreformationen följde
efter. Smädar man reformationen, så smädar man också det
moderssköte, hvarur på femtonhundratalet jämte reformationen
framgick allt det goda, som verkade en förnyelse i den
katolska kyrkan.
Detta är den historiska sanningen, och emedan så är, måste
en storm af harm bryta lös. Ty påfven — eller fastmer hans
skrifvare — har icke blott angifvit reformationen utan därmed
också den andliga och sedliga kraft, hvarur den
romersk-katol-ska kyrkan på femtonhundratalet degenererat sig själf. Men att
denna kraft blef löst, därtill har Luther gifvit den mäktiga
stöten. Ingen kan säga, hvad som hade blifvit af den redan
half-ruinerade västerländska kyrkan på femtonhundratalet, om inte
Luther och de »fördärfvade furstarna och folken» rest sig och
kommit religion och sedlighet till hjälp! Den som med harm
tillbakavisar och bemöter den påfliga historiebetraktelsen, träder
sålunda inom skranket inte blott för reformationen utan för
något vida mer omfattande, nämligen för den kraftiga religiösa
och sedliga anda, som på femtonhundrataiet lät en ny kyrka
framträda och delvis förnyade den gamla samt ur dunkel och
slöhet sträfvade mot ljuset.
Men — kan man invända — hvad tjänar det till att
harmas? Man- vet ju, hur Rom talar och måste tala, och om det
den här gången, som det tycks, talat en smula kraftigare än
förr, hvad betyder det! Ar man i Frankrike och Italien
upprörd öfver encyklikan? — Det är sant, det är man inte. Men
hvem kan påstå, att anledningen till tystnaden är vördnad och
lydnad? De romanska folken äro, med få enskilda undantag,
skarpt delade i kyrkliga och okyrkliga. De förra mottaga
hängifvet hvad påfven skrifver, och de senare bry sig öfver
huf-vudtaget inte om det alls. Hos oss är det annorlunda. Vi
taga påfven och kyrkan på allvar, vi måste göra det, äfven om
vi inte äro katoliker. Vi lägga inte påfvens skrifvelser på
hyllan med en axelryckning eller ett leende, som vore de röster
ur ett öfvervunnet förflutet, utan de angå oss på det djupaste,
ehuru vi äro protestanter.. Hvarför? Emedan vi lefva i länder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
