Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, Granskningar och Anmälningar - Hj. Holmquist: Innocentius III - I. Rome et L’Italie, 1904, 3:e uppl. 1907
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄLNINGAR OCH GRANSKNINGAR
281
vetandet; man ville blifva fri från tyskarna, för att hvar stad
skulle nå själfständighet och kunna vidga sin makt genom att
eröfra svagare grannstäder, ej för att ett fritt Italien skulle
uppstå. Och om Innocentius är en af de första, som fört ett
enhetligt fritt Italiens sak på läpparna, så var hans syfte därmed
att bättre grunda sin världsliga makt som Italiens verklige
kejsare. Men då blef ock resultatet, att så snart tyskarna fördrifvits,
strid utbröt mellan italienarne och deras »befriare» påfven.
I Rom var situationen mest komplicerad. Rom hade nåtts
af den nya stadsrörelsen mot iioo-talets slut. Kommunen
bildades, som tillvaratog romarnas intresse gent emot äfven påfven.
Flere påfvar kunde icke ens residera i Rom; då förlikning slöts
1188, häfdade kommunen sin ställning men erkände påfvens
suveränitet; kommunen hade som sin representant och Roms
styrelseorgan senaten. Hurudan blef nu Innocentius’ ställning
mellan denna senat, de gamla själfrådiga adelsfamiljerna och
den stadsprefekt, som allt fort i Rom representerade kejsaren?
Påfven tog genast i anspråk för sig högsta ledningen, afsatte
senatens ämbetsmän och tillsatte egna, höjde likaså den efter
Henriks död ryggstödslöse prefekten och fick slutligen till och
med de romerska baronerna att böja sig. Han syntes redan
vid början af sin regering blifva herre öfver Rom. Men så
lätt gick det ej. Snart reste sig de böjda från olika håll;
själfve Innocentius måste tidvis residera å andra platser. Med
hela sin diplomatiska skicklighet spelade han emellertid ut
det ena partiet mot det andra (utförlig teckning hos Luchaire)
och lyckades till slut, från 1208, åter stå som Roms oemotsagde
regent. Men i tio år hade friheten kämpat. Teokratien hade
tornat på något mer än blott adliga demokraters ärelystnad;
idén om kommunalt oberoende var i hela Italien redan vorden
en makt så stark, att intet mäktade rubba den. Det? befanns
snart, att påfven Innocentius III:s omätliga auktoritet trots segern
dock i hans egen hufvudstad hade sin verkliga gräns några
steg från Lateranen. Att man tålde hans formella öfverhöghet
berodde mest på, att folket behöfde kyrkan, att Roms borgerskap
lefde på pilgrimerna, som kommo för påfvens skull. »C’est la
papauté, que le faisait vivre: il fallut bien subir sa loi».
Innocentius förstod ock klokt att vädja till den ekonomiska sidan
och att genom en storartad välgörenhet skaffa sig personlig
popularitet; vid hans taffel sutto alltid fattiga till bords; hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
