Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, Granskningar och Anmälningar - Hj. Holmquist: Innocentius III - IV. La question d’orient, 1907
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄLNINGAR OCH GRANSKNINGAR 231
korset, att återtaga sitt löfte, o. s. v. På samma gång behöll
han diplomatisk förbindelse med museimanska suveräner; detta
passade för hans temperament och var påflig tradition. För
öfrigt missräknade han sig, liksom alltid occidentalerna, om de
islamska ledarnas verkliga intentioner; det var tur för I., att
Islam under hans tid icke gjorde nya ansträngningar att
fullfölja sin förut vunna seger. I orienten hade framträdt en viss
sträfvan efter fredlig samvaro mellan latinare och
muhammedaner. Innocentius kände föga af alla dessa svårigheter, när
han först gjorde sig till korstågens outtröttlige främjare.
Närmast sökte han anknytning till patriarkerna af Jerusalem
och Antiokia och de latinska furstendömena. Den mest
betydande platsen var Antiokia. Där var en brännpunkt för allt i
orienten vid denna tid, religion och politik; där kämpade en latinsk,
en grekisk, en jakobitisk och en armenisk patriark med hvarandra;
där kämpade kommunen och dess maire, tempelherrarna och
johanniterna mot hvarandra, mot patriarkerna och mot fursten
Bohemund IV. Här var mer än nog för påfvens skickligaste
diplomati; han lyckades i verkligheten aldrig göra sig helt
åtlydd. — Ljusare såg det ut för honom i hans kyrkohistoriskt
intressanta förhandlingar med Lill-armeniska rikets »katolikos».
Detta rike, som grundats i I2:e årh., var nu mäktigt och
önskade stöd hos latinarna mot både greker och islam. Katolikos
Johann, väld 1205, ställde sig helt under påfvedömets ledning
och lydnad, likaså hans suverän Leo II, åtminstone i ord. Men
då Leo II:s utvidgningsplaner förde honom i konflikt med det
latinska antiokenska området, gick hans rike åter, kort efter
Innocentius III:s död, förloradt för påfvedömet.
Den svåraste uppgift, som mötte Innocentius beträffande
korstågsplanerna, var emellertid förhållandet till byzantinska
kejsardömet. Luchaire ger en förträfflig inblick i de problem,
som här hopades. De romerska påfvarnas byzantinska politik
under 1 ioo-talet hade haft sina skäl, äfven om den ofta syntes
sakna logik och konsekvens. Det gällde att oscillera mellan
en religiös nödvändighet: att förena grekiska och latinska
kyrkorna, och en politisk nödvändighet: att hindra kejsardömet
Byzans att blifva rof för de makter, hvilka i Italien hotade St.
Peters världsliga rike, Siciliens konung och Tysklands kejsare.
Den religiösa enheten under Rom kunde blott vinnas genom
våld; men de makter som därtill kunde användas, tyskarna eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
