Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, Granskningar och Anmälningar - Robert Geete. Svenska böner från medeltiden efter gamla handskrifter, Stockholm 1907—09. Anm. af H. Lundström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄLNINGAR OCH GRANSKNINGAR
307
meddelar, utgöra ett mycket betydelsefullt tillskott till vårt
hittillsvarande och mera lättillgängliga material till belysning af
helgondyrkan i vårt land. I de särskilda bönerna till de olika
helgonen uppräknas ofta sorgfälligt helgonets särskilda goda
egenskaper. Då man nu vet, att t. ex. ett sådant helgon som S:t
Laurentius här i vårt land var ovanligt högt och allmänt
vär-deradt, är det af stort intresse att taga kännedom om bönerna
till denna skyddspatron. Man finner då af den rent poetiskt
sedt sällsynt vackra bönen n:o 212, att det ej egentligen eller
åtminstone icke enbart var den omständigheten, att S:t Lars
blef sakta stekt på ett halster, som förskaffat honom våra fäders
starka sympatier. Väl uppräknas åtskilliga mera allmänna
helgondygder såsom barmhärtighet och ödmjukhet. Men den dygd, som
starkast framhålles, är väl ändå det djärfva, sega, uthålliga modet.
»Signadher wari thu, thy at thu war som gul j eelde oc som silflwer
wndhir slaghw» o. s. v. Dödens räddhåga öfvervann han »mädh
stadogha hopi», och bedjaren slutar med en bön om bättring
och kraft att »djärffwelika Gudz hedhir tala oc giöra». Ett
uttryck i denna bön är särskildt karakteristiskt: »thy hajfwir
tith nampn swa mykit inbära, som than som sig her fik oc wau
alt k/’. Ej underligt, om man med sådan tilltro till S:t
Laurentius, gärna vigde templen, döpte gossarne till just detta namn.
Skiftningen i uttrycken till S:t Erik och S:t Olof kunna
måhända också vara värda att lägga märke till, om ock de
individuella dragen här såsom i allmänhet under medeltiden äro
svåra att upptäcka och fixera. Säkerligen skulle ett forskande
i den riktning, vi antydt, löna mödan. Här är dock ej platsen
att närmare gå in på denna sak. Däremot må det vara lämpligt
att ur D:r Geetes lärorika inledning meddela ett och annat
angående denna samlings omfattning, tillkomst, ställning till andra
af liknande innehåll och syftning o. s. v.
Denna samling af fornsvenska böner är enligt hvad
utgifvaren alltså upplyser — det första försöket att åstadkomma en,
så vidt möjligt, fullständig samling af de till enskildt bruk afsedda
böner, som blifvit i handskrift bevarade från medeltiden intill
våra dagar. De sålunda hopsamlade bönerna utgöra ett antal
af icke mindre än 285, men i själfva verket af långt flere, då
de flesta utgöras af flere smärre. Så t. ex. består n:r 19 af
39 särskilda böner. Medräknas de aftryckta
variantuppteckningarna, går antalet upp till 324. »Här — fortsätter D:r Geete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
