Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - D. Alb. Hauck. Motsatser inom den senare medeltidens kyrkobegrepp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOTSATSER INOM DEN SENARE MEDELTIDENS KYRKOBEGREPP XXIII
lismen. Ty den skulle endast gälla distributive, men ej
collec-tive. tian förklarade, att hierarkin visserligen hade andel i den
myndighet, som tillkomme Petri efterträdare, men han sade ej,
att potestas ecclesiastica vore summan af den makt, som
förlänats hierarkin. Endast Petri efterträdare är den omedelbara
bäraren af den kyrkliga myndigheten. Däraf följer med
absolut nödvändighet, att allmänna kyrkomöten inkallas af påfven.
Om alla prelater i världen komme tillsammans utan påfvens
auktoritet, skulle de ej bilda något allmänt kyrkomöte (s. 92).
Ty alltid saknade de plenitudo potestatis; hvar och en har ju
blott den honom förlänade makten öfver enskilda. På samma
sätt följer häraf omöjligheten, att äfven ett på rätt sätt
inkal-ladt kyrkomöte kan döma påfven: det har nämligen gent emot
påfven ingen själfständig makt alls. Det besluter ej utan råder.
Det är påfven som bestämmer, besluter och dömer, om ock
efter att ha frågat kyrkomötet till råds (s. 94).
Detta är den ena af de åskådningar om kyrka och
kyrkomakt, som finnas i den senare medeltiden. Man förstår dess
vikt, om man påminner sig, att den stod sig gent emot
1400-talets opposition, att den ej heller blef besegrad af 1500-talets
mycket starkare reformations-rörelse, och att den står i samklang
med den romersk-katolska kyrkans nuvarande åskådningar. Men
intet är lättare att förstå än att de kyrkligt sinnade på 1400-talet
stötte sig på denna teori om kyrka och kyrkomakt. Ty gent emot
skismens realitet visade den sig som omöjlig: hvar och en al
de två eller tre påfvarna påstod, att han var den ende, ensamt
rättmätige innehafvaren af plenitudo potestatis. Därigenom
uteslöts möjligheten att afgöra deras strid. Hvar kunde man finna
en utväg?
En sådan tycktes erbjuda sig i en förnyelse af den gamla
episkopalistiska teorien. Det var således den, som nu ånyo
trädde i opposition emot det kurialistiska åskådningssättet. Den
episkopalistiska teorins förnämste målsman var Johan Gerson.
Man kan ej räkna honom som en kyrkoreformens man, ty han
lefde i medeltida katolska föreställningar: den synliga kyrkans
enhet föreföll honom lika nödvändig som hennes ledning genom
påfven. Den stora uppgiften för mötet i Konstans ansåg han
vara att återställa unitas ecclcsiae ad unum certum Christi
vica-rium. Detta är den sats han outtröttligt upprepar i sin skrift
De unitatc ecclesiastica. Men han hade en annan tanke än ku-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
