Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, granskningar och anmälningar - Hj. Holmquist. Den första lutherska bekännelsebildningens förhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄLNINGAR OCH GRANSKNINGAR
’75
namnet schwabacherartiklartia. Långa förhandlingar fördes om
dessa artiklar, äfven sedan mötesplatsen i november flyttats till
Schmalkalden. Men saken var nu gjord omöjlig. Man kom ej
ens till enighet beträffande en gemensam appellation till
kejsaren. Kurfursten Johan drefs af sin envishet att hetsa upp nya
motsättningar mot sydtyskarna. Slutresultatet blef, att det i
Marburg vunna närmandet upprefs, de sydtyska städerna
utestängdes äfven från det politiska förbundet, och tvisten mellan
Luther och Zwingli tog form af oförsonlig motsättning mellan
två olika religioner. Schwabacherartiklarna äro alltså den
verkliga diskordieformeln, Schmalkalden 2—j december 1529 den
verkliga sprängningen af de protestantiska enhetssträfvandena.
Strassburgs teologiska representant Buzer uppsatte mot
schwabacherartiklarna en privat bekännelse, hvilken genom sin
talangfulla utformning liksom genom sin auktors inflytande senare fick
stor betydelse i den protestantiska symbolbildningen. Kurfursten
Johan åter ville nu ej ens tillåta’, att den ofvan omtalade appellen
till kejsaren utfärdades af andra än dem, som enats om
schwabacherartiklarna. Alltså skulle ej ens ett gemensamt politiskt
uppträdande till försvar i dödsfaran få ske. Det skulle
öfverhufvud ej längre få finnas en gemensam protestantism.
Landt-grefven af Hessen gick i vredesmod sin väg. Konventet i
Schwa-bach-Schmalkalden var ett riktigt tvedräktskonvent.
Sådan var situationen, när Karl V i Bologna firade sin dubbla
kröning genom påfven — den sista i Tysklands historia — och
utskref en riksdag till Augsburg, där den religiösa frågan skulle
slutgiltigt lösas. Den politiska situationen ålade kejsaren att
närmast välja via dulcis, om ock med det klara slutmålet att
våldsamt krossa protestantismen. Så mötte ock i
riksdagskallelsen en öfverraskande fredlig ton. Kurfursten Johan lät lura
sig och trodde på sakliga eftergifter från kejsarens sida. Han
öppnade separatförhandlingar med Karl i Innsbruck och erbjöd
stora medgifvanden från Sachsens sida; slutligen gick han så
långt i naivitet, att han framlade schwabacherartiklarna som
bevis på, att han ej ville samverka med den schweiziska
reformationen. Karl fick sålunda full inblick i situationen inom det
protestantiska lägret. Under det att han med smicker uppehöll
Johan, gaf han den påfliga legaten Campeggio löften att med
våld utrota kätteriet. Dessa löften blefvo så småningom kända,
och Johan fick ögonen öppna för ohållbarheten i sin position.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
