Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om Linköpings stift under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om linköpings stift under förra hälften af iöoo-talet i 57
också se till, att ungdomen lärde sig catechismum och kristendom,
rannsaka om vantro och vidskepelse etc.; om »olydnad mot
föräldrar, befallningsmän och kyrkopräster», om osedlighet af alla
slag, hvarvid uppräknades »trolldom, lödjeri, sabbatsbrott, trätor,
slagsmål, mord, lönskalägen hor, tjufven, lögner och bakdanteri»
m. m. 7. Biskopen förpliktades ock att inställa sig vid »herremöte,
att visa trohet mot konung och drottning och deras lifsarfvingar
samt att meddela sig med Kungl. Majestät i sådana saker, som
kräfde hans betänkande».1
Sedan biskopen hunnit taga kännedom om förhållandena
inom stiftet, utgaf han den 5 juli påföljande år (1633) »en allvarsam
undervisning för stiftets prästerskap, huru de i lära och lefverne
borde skicka sig till församlingarnas tjänst och uppbyggelse ».2
Vid den första synod, som han höll med stiftets clerus, framställde
han några »propositioner», öfver hvilka han begärde dess utlåtande,
och han uttalade därvid vissa allmänna grundsatser, som
prästerskapet borde beakta i sin ämbetsgärning. Med afseende på
prediko-sättet vore att ihågkomma att aldrig tala ledd af harm, utan att god
kunskap meddelades, att, när Gud bevisade någon välgärning mot
någon »by, ett hus eller en människa » alltid tacka därför ifrån
predikstolen, och, när uppenbara syndafall inträffade eller en olycka,
borde pastorn från samma plats göra det kunnigt och uttala
allvarsam varning med anledning däraf. Han ansåg, att, »när goda
klockarelägenheter blefve lediga, borde kyrkoherdarne och socknens
sexmän nämna präster, som sutto utan bröd». Mötet instämde
så till vida i biskopens mening, att dylika lägenheter borde upplåtas
till en kaplan åt pastor men ej åt andra prästmän. Som biskopen
begärt höra mötets tankar beträffande en bestämd lönestat för
kaplanerna, uttalade mötet den önskan, att han själf måtte
uppgöra en sådan, blott med iakttagande, att dessas aflöning ej sattes
högre »än kapellanens omak är och pastoris förmögenhet kan vara ».
Eftersom mycket tiggeri förekom och biskopen hade sig bekant, att
missbruk bedrefs med de af prästerna utfärdade tiggarebrefven,
hänsköt han till deras öfvervägande frågan om, för huru stort
område och för hufu lång tid dylika bref borde gälla. Nu inträffade,
att med stöd af dylika bref tiggare drefvo omkring i hela riket. Mö-
1 Jfr Thvselius, »Bidrag till svenska kyrkans och läroverkens historia»,
Stockholm 1848.
5 Kihlström, P., och Älf, J., »Prästekrönika», manuskript i Linköpings
stiftsbiblioteks arkiv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
