Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om Linköpings stift under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
g. westling
tet erkände det otillbörliga i ett sådant lösdrifvarelif och menade,
att pastors tiggarebref borde gälla endast inom en viss mindre krets.
Vid fall af större nöd borde den fattige vända sig till konsistorium.
En pastors bref borde hafva gällande kraft allenast tre månader.
De, som lidit skada af vådeld, finge taga bref af häradet. Biskopen,
som insåg, att stiftets fyra hospital omöjligen kunde bereda
underhåll åt dess alla allmosehjon, framhöll, att det vore en för Gud
behaglig gärning, om vid hvarje kyrka, alltefter församlingens
folkmängd, en eller ett par stugor för de fattiges räkning blefve
uppförda, »på det de, som genom Guds försyn äre vordne allmosefolk,
icke måtte lida nöd utan där uppehållas af socknefolkets allmosor ».
Dessa allmosor borde en kyrkovärd och klockaren hopsamla.
Prästmötet behj artade det tänkvärda i biskopens hemställan och
anmodade honom att vid sina visitationer i församlingarna »beställa»
därom. Det gaf ock sitt erkännande åt hans mening, att, om
någon medlem i församlingen blefve mycket utarmad, denne ej finge
vräkas ut från sitt folk, släkt och vänner med en tiggaresedel, utan
att det i stället vore kyrkoherdes skyldighet att höra sig för, om
ej den eländige stackaren kunde bekomma plats i närmaste
hospital, på det att »den eländige bekvämligen och kristligen fodras
såsom vår broder eller syster och medarfvinge till saligheten».
Biskopen varnade prästerna för att i »dessa onda tider»taga in
främmande personer i socknen med mindre de hade »godt besked, hvad
och hvadan de äro». Han påyrkade således ett slags
flyttnings-betyg. Prästerna gillade äfven denna hans mening. Eftersom
erfarenheten visat, att herredagspengarna trögt inbetalades af
somliga präster, hemställde han till mötet, huruvida prästerna »heller
vele ordine draga till herredag och hvar lefva på sin pung » eller ock
böta för försumlighet, såsom härtill skett. På denna hemställan
genmälte prästerskapet, att, som ej alla vore dugliga att deltaga i
herredagar, syntes rådligast vara, att »de tjänligaste i stiftet
al-ternatim utvaldes, som resan företoge med stiftsens bekostnad».
De, som underläte att lämna bidrag till dessas underhåll, borde
straffas med böter.1
Mån om att fixera formerna för stiftets kyrkliga förvaltning
framlade han ock vid den första synoden, som han höll, ett
betänkande eller förslag rörande prostbefattningen och begärde det
samlade prästerskapets yttrande däröfver. Han uttalade sig om, hvilka
1 Efter »Undersökningar och aktstycken», bidrag till svenska kyrkans
historia, af H. Lundström; sid. 83 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
