Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om Linköpings stift under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 I 8
g. westling
andra, fjärde, femte, sjätte och sjunde buden, skulle försändas till
domkyrkan att där taga skrift, så ock att sådana skulle undergå
den risplikt, som tillförene hafver brukligt varit». Huruvida någon
därefter dömts af kapitlet att slita ris, ses ej af dess handlingar.
Ett af prästernas besvär var länge nog att utskrifva
tiggare-bref eller licenser åt en del fattiga att bettla inom ett visst område.
I följd af krigens bördor, näringslifvets relativa svaghet m. m.
rådde ganska mycken nöd och brist bland allmogen, hvarför folket
besvärades af en mängd tiggare. Mot slutet af här berörda period
utkommo visserligen förordningar om att hvarje församling ägde
taga vård om sina hjälpbehöfvande, men därmed förebyggdes ej
det onda. Fattigstadgan af 1642 föreskref, att, om skäl verkligen
förelåge att medgifva någon nödställd tillåtelse att vandra
omkring för att uppsamla allmosor, pastor jämte församlingens
sex-män skulle förorda denne hos prosten, som efter samråd med
kontraktets präster ägde bestämma omfånget af det distrikt, inom
hvilket denne finge insamla allmosor. Med anledning häraf beslöts vid
sommarsynoden 1647, att pastorerna skulle alldeles upphöra med
att utskrifva tiggarebref. Detta komme att blifva prostens
ensak, och denne skulle inskränka tillåtelsen till kontraktets område.1
Konsistorium sökte ock i sin mån dämpa anspråken på
tiggarebref. Då 1647 vid ett tillfälle en person i konsistorium anhöll om
dess förord hos vederbörande att bekomma tillåtelse att upphämta
allmosor, afslogs hans begäran med hänvisning till Kungl. Maj:ts
tiggareförordning, men kapitlet tillerkände af barmhärtighet den
sökande en gåfva af 3 daler ur »consistorii fisco» samt gaf honom
löfte om en kollekt i St. Lars kyrka.
Beträffande tattares behandling bestämde den nämnda stadgan
af 1642, att dessa skulle drifvas ur riket. Herredagen i Stockholm
1560 hade redan påbjudit, att präst ej finge taga befattning med
dem, icke ens döpa deras barn eller begrafva deras lik.2 Så strängt
synes man knappast förfarit inom Linköpings stift. När t. ex.
pastor i Eksjö 1645 förfrågade sig i kapitlet, om han skulle tillåta
ett tattarebarn, som ett torparefolk sedan fjorton år tillbaka tagit
upp, komma till Herrans nattvard, då det inhämtat katekesen,
ehuru man ej hade sig bekant, om det någonsin blifvit döpt,
resolverade konsistorium, att detta medgåfves, dock borde kyrkoherden
göra efterforskningar hos andra pastorer, som han kunde förmoda
1 Synodalakter 1647.
5 Jfr Norlin, Sv. kyrk. hist., I, sid. 280.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
