Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om Linköpings stift under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 I 8 g. westling
ur händerna. För att förebygga allt prejeri hade prästerskapet
redan vid 1600 års synod öfverenskommit, att ingen pastor finge
»tvinga församlingarna till större testamenten, än de själfva med
god vilja vele gifva». Som dock icke alla pastorer följde denna
hälsosamma anvisning, framkallades tvister, hvari konsistorium
i vissa fall måste inskrida som skiljedomare. Framför allt måste
domkapitlet vaka öfver att prästerna ej visade egennytta och att
förebygga, att folkets tillit till deras rättrådighet ej rubbades.
Biskoparna förmanade ock pastorerna till moderation, när de
utkräfde denna pålaga. Att biskop Kylander varnade dem för att
genom obillighet vid dylika tillfällen göra hela prästeståndet »illa
luktande», är redan omnämndt. Likaledes varnade biskop Botvidi
sitt prästerskap för att genom snikenhet förverka sina
församlingars förtroenden. Han aflät 1634 till det i Södra Vedbo prosteri
ett memorial, hvari han bland annat yttrade:–— »skall ock
varligen handlas med likstol, att icke klagomål komma». Biskop
Prytz förmanade vid en Visitation i Haurida församling de
tillstädesvarande prästmännen från Norra Vedbo kontrakt, att de i fråga
0111 likstol skulle visa förnöjsamhet, »så framt de icke ville, det
skulle blifva räknadt dem för girighet och slem vinning, som Paulus
förbjuder». Han hade vid denna visitationsförrättning fått särskild
anledning att gifva vederbörande denna förmaning i följd af
därvarande bönders klagomål mot deras kyrkoherde för att viel
utkräf-vande af likstol vilja dem »något högt föreskrifva och pålägga».
Eftersom bönderna icke haft sig bekant, efter hvilka grunder denna
pålaga skulle utgöras, hade de nu begärt att få besked därom.
Biskopen svarade diplomatiskt, att en hvar »skulle gifva efter sin
heder, ära och lägenhet, hållande sig vid verserna, som därom
förmäla och blifver dem uppläsen, och sedan gifva som samvete var
likmätigt».1
Ett exempel har anträffats, där konsistorium tillade sig rätt
att förfoga öfver en afliden persons kvarlåtenskap till förmån för
en pastor såsom ett slags surrogat för likstol. En person, som dog
1641, efterlämnade allenast sex daler kmt. och saknade arfvingar.
Kyrkoherden i hans hemsocken tillsporde kapitlet, om han ej kunde
få tillägna sig dessa medel. Konsistorium medgaf detta med hänsyn
därtill, att pastorn i mannens ungdom »hafver haft omak att lära
honom hans kristendomsstycken och nu omsider gjort hans
likpredikan».2
1 Visitat. prot. 12 nov. 1648.
2 Kons. prot. 30 juni 1641.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
