Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om Linköpings stift under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om linköpings stift under förra hälften af 1 öoo-talet 2 2g
kan bekomma». Uti dessa och dylika utfall lågo dock knappast
några angrepp mot själfva religionen.
Folket hade för sed att infinna sig vid församlingens allmänna
gudstjänst och lillhölls ock att ej försumma den. Predikningarna
och kristendomsförhören voro ju snart sagdt enda medlet att
bibringa allmogen trossanningarna. När biskop Botvidi vid sina
visitationer lät anteckna, huru långt hvarje gård var aflägsen
från församlingens kyrka, afsåg han därmed utan tvifvel bland
annat att blifva satt i stånd att rättvist döma om folkets flit att
besöka gudstjänsten och om anmärkningar mot en pastor för
försumlighet att inställa sig vid sockenbud. Om än folket i allmänhet
flitigt inställde sig vid tidegärden, så var detta ej alltid och
allestädes fallet. Klagomål öfver somligas underlåtenhet att infinna
sig i Herrens hus hördes icke minst från prästerskapet i
domkyrkoförsamlingen. En sockenstämma där 1609 uttalade sitt
bekymmer öfver »de säkra och ogudaktiga, som med dryckenskap
och annat otillbörligt hinder försumma kyrkan». Dessa ansågos
böra »efter lag och gammal sedvänja» straffas och förvisas från
staden. För att förebygga frestelsen för dem att stanna hemma
eller på krogen beslöts med tanke på, att begäret efter rusdrycker
var en vanlig orsak till att allmänna gudstjänsten blef
försummad, att den, som sålde öl eller brännvin efter klockan 8
lördagsaftonen eller under mässan, skulle därmed förverka både sitt öl
och sitt brännvin, hvilka i stället skulle komma stadens fattiga
till godo. Någon varaktig förbättring vanns icke. Samma klagan
förspordes äfven sedan. Vid en sockenstämma 1642 beskärmade
man sig öfver att personer funnos, som, medan tidegärden pågick,
sutto på torget utbjudande sitt kram. Att detta lönade sig, tyder
på, att äfven köpare då ströfvade ute. Om några yttrades vid
stämman, att de »löpa utur kyrkan och öppna sina.ga’tubodar»,
hvarigenom sabbatshelgden blef öppet kränkt. Några år därefter, den
8 aug. 1647, anmärktes å sockenstämma, att en part af
domkyrkoförsamlingen »sällan på söndagarna och aldrig på böndagarna i
veckan infinna sig i templet utan antingen af slem vana eller för
fåfänga sysslors skull, låta sig därifrån förhindra, så att kyrkan
måste stå öde och bänkarna tomma, som nu en lång tid skett är».
De försumliga fingo förmaning att bättra sig och försäkrades dem,
att, om de icke rättade sig, de komme att för »Herrens ords föraktare
blifva märkte och ökände». Förmaningar och hotelser saknades
ej heller annorstädes, men hörsamheten motsvarade dem icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
