Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Gustaf Brandt. Carl Olof Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33 6
gustaf brandt
någon Gud (rent ut sagdt) och om bibeln innehåller Guds ord
m. m.»’
Det är väl ingen tillfällighet, att dessa tvifvel infinna sig i
det bildade Uppsala, där väl Rosenius knappast trots sin isolering
kunde undgå att taga intryck af hvad han hörde och såg angående
dessa ting. Den tid, under hvilken han lefde, brottades i själfva
verket ofta med problemen Guds existens och bibelns auktoritet.
Emellertid släppte honom dessa nya anfäktelser för
ögonblicket för att dock med förnyad styrka ansätta honom på den plats,
dit han nu flyttade på grund af sjukdom och ekonomiska
bekymmer. Han hade tagit plats som informator hos en greflig familj
på Lenna gods i närheten af Stockholm. I själfva verket synes oss
den kris, som nu inträder i hans lif, vara af långt mer afgörande
betydelse för hans andliga utveckling än omvändelsen i hans
uppväxtår. Han har själf beskrifvit den i 7:de årg. af sin Pietist i en
betraktelse, som sedermera i likhet med mycket annat i Pietisten
utgått separat: »De hemska tvifveln på allt heligt».2
Vi kunna icke ingå i detalj utan åtnöja oss med att angifva
själfva hufvudsaken. Under det ännu mer världsliga umgänge,
som Rosenius på sin nya plats kom i, kände han åter sitt andliga
lif förtorka. Och samma tvifvel, som under uppsalatiden
anfäktat honom, återkomma nu med förnyad styrka. Dessutom stod
hans lifs stora spörsmål nu för honom med kraf på afgörelse:
huruvida han skulle studera vidare för att bli präst. På sina många
böner om klarhet härom kunde han icke känna något, som kunde
fattas som Guds svar. Det var för Rosenius liksom för många af
de pietistiskt formade själsnaturerna en själf klar sak, att Gud
gaf mer eller mindre påtagliga yttre bevis på sin vilja och
bestämmelse. —• Ur bönhörelsespörsmålet föddes hans hemskaste
tvifvel. Hur ofta varnar icke Rosenius senare för att af uteblifven
bönhörelse draga förtviflade konsekvenser: —• han hade i sanning
själf fått erfara vådorna af något sådant. Då Gud icke gaf honom
svar på hans böner, tviflacle han helt på Guds existens. »Det måtte
icke finnas någon Gud, bibeln måtte icke innehålla Guds ord, då
jag aldrig blifver hörd uti en bön som denna, så tänkte jag ofta.
Och tviflen på min egen benådning, om då en Gud vore till, derom
vill jag icke tala.....» »I den gröfsta form varade dock icke mitt
tvifvel länge.» Rosenius slog sig någorlunda till ro med det s. k.
1 Bref i mars 183g. L., sid. 33.
’ Pietisten VII, sid. 10 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
