Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—1812. Med en inledning om religionens plats i sjuttonhundratalspoesien och den estetiskt motiverade psalmboksreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i q 6
E. LIEDGREN
hand den religiösa människan, den rikt och helt kännande kristna
människan, som är den rätte åhöraren och den rätte diktaren af
en sådan poesi. Planen och utförandet bero då blott till en mindre
del af skaldens geni och smak: större delen faller under religionens
domvärjo.1 Så ohållbar en dylik teori än kan te sig i konstnärligt
hänseende, har den sitt intresse som symptom på den ifver,
hvarmed Klopstock försvarar själfva hjärtpunkten i sitt estetiska
program: den kristna religionens värde som poetiskt föremål. Och
gentemot den på Klopstocks tid så vanliga uppfattningen af den
poetiska stilen som ett slags löst påhängd prydnad ligger kanske
något framtidsdigert i hans yrkande på att den religiösa poesien
måste vara en den religiösa människans skapelse, som endast
religiösa människor fullt kunna sentera. Däri kan ju gömma sig —
och gömmer sig kanske ock verkligen — insikten om att
kristendomen utifrån sig själf måste bilda sin poetiska stil såsom sitt eget
lifs uttryck, sitt eget väsens själfutstrålning.
Jämte sin uppgift som skapare af ett religiöst epos hade
Klopstock en annan i sikte, hvartill han ej mindre trodde sig kallad:
han ville åstadkomma en ny protestantisk psalmbok.3
I Tyskland träder sålunda den religiösa poesiens förnyelse
nästan genast i psälmdiktningens tjänst.
Han underskattade ej ett sådant arbetes svårigheter: han
ansåg det för ett af de mest kräfvande företag, någon kan våga sig på.
I företalet till sina Geistliche Lieder (1757) framställer han ett
synnerligen märkligt psalmprogram. Som den förnämsta svårigheten
såg han uppgiften att förena allmänfattlighet och värdighet. Den
kristne psalmsångaren måste afstå från den särskildt högstämda
diktarten (Gesänge), som blott skulle kunna göra intryck på ett
litet fåtal, och i den moraliska afsikten att bli nyttig för så många
som möjligt uppoffra talrika poetiska skönheter. Men på samma
gång bör han vakta sig att gå för långt i sträfvan efter tydlighet.
Det väsentligaste i gudstjänsten bör vara tillbedjan, och
psalmsången är den viktigaste formen af tillbedjan såsom utgörande
hela församlingens högt uttalade bön. Häraf följer, att det
didaktiska elementet icke bör tränga fram i förgrunden: psalmerna få
ej bli afhandlingar öfver stycken ur trosläran, om ock korta sen-
1 Muncker, a. a., sid. 295 ff.
* Muncker, a. a., sid. 305 ff. — W. Nelle, Klopstock und das
Kirchenlied MGKK VIII (1903), sid. 87 ff. — Företalet till Klopstocks Geistliche
Lieder (Werke, Leipziguppl. 1804, VII, sid. 57 ff.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
