Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—12 (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
Det är något hjälplöst och ohjälpligt i dens öde, som här talar:
clen ofrånkomliga skilsmässan från hem och föräldravård gör sig
påmint och låter sig ej afvisas (strof 4). Men just i denna
sinnesstämning erbjuder sig religionens tröst, i nära, om ock ej direkt
uttalad, anslutning till den 27. Psalmens ord (gamla öfvers.): »Min
fader och min moder öfvergifva mig; men Herren upptager mig»
(strof 5). Mindre tilltalande genom sitt reflekteradt sentimentala
språk äro de senare stroferna, där dock enstaka rader ha bevekande
äkta tonfall. Man minns Robert von Kræmers ord om den Wallin
»egna wärme», med hvilken han beredde sina lärjungar till första
nattvardsgången.1
Det är, som förut framhållits, ett genomgående drag i hela
Wallins tidigare diktning, att han älskar det milda, stilla, ljufva —
äfven som psalmist är han »doux och len som en Sefir». Kanske
var detta lika mycket en eftergift åt en härskande smakriktning
som ett omedelbart uttryck för hans personliga läggning
företrädesvis i yngre år. Wallmark berömmer just i sin recension af
vännens Psalmer 1809 uttryckligen deras milda klang:
Läsaren skall här igenfinna den skära lyriska ton, som detta
Skaldeslag gjort till en af sina högsta fordringar, och som i så hög
grad utmärker J. B. Rousseaus Heliga Sånger: samma lifwande och
jemna warma transpirerar här att jag så må säga genom en lika
glänsande yta, och försätter Läsarens sinne i en lindrig och ljuf
rörelse, mera öfwerensstämmande med Religionens höga sanningar,
mera werksam till hjertats förbättring, än dessa sinnets wåldsamma
wäckelser, hwilka, till sin natur, alltid äro föga waraktiga.
Till prof aftrycker Wallmark bl. a. in extenso »Mina
lefnads-timmar stupa», som väl är det af alla Wallins dittills författade
original, som mest erinrar om hans senare större, mäktigare
harposånger, särskildt genom ingressens mörka klang. Här är
jämförelsen med J.-B. Rousseau särskildt på sin plats, ty likheten i rytm,
stämning, tankegång och delvis äfven uttryckssätt är ganska
påfallande mellan vår psalm och hans Ode tirée du cantique d’Ezéchias,
hvilken dikt visar samma från Jes. 38 härstammande plötsliga
öfvergång från djupaste förtviflan till jublande tacksam tillit.
Inledningsstrofen lyder:
1 Wallmark jämför i sin recension (Journ. f. Litt. o. Th. 1809 n:r 5)
Wallins och Odmanns psalmer för nattvardsungdom, som han båda sätter
mycket högt: »likväl skall Dokt. Wallins säkert röra mer än den första.
Orsaken är den, att det är der Barnet sjelf, som talar . . .»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
