Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om »upplysningstidens» svenska kyrka med särskildt afseende på Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 2
I enlighet med upplysningens principer var konungen vän af
religionsfrihet och såg liksom frihetsvännerna i allmänhet den tiden
i Voltaire den store vågbrytaren för denna frihet, ja, dess
upphofsman. För denna gärning prisades han i ett ode öfver hans död:
»Ej himlens präster mer sin nästas blod begära,
Då. han åt nådens Gud en egen hyllning bär,
Ej mer med brand och svärd predikas fridens lära
O, Voltaire! Detta ljus af dig en gåfva är.»1
För tolerans svärmade tiden, och konung Gustaf gjorde sig en
ära af att bereda den plats i vår lagstiftning. Med bifall af
ständerna vid 1778—177g års riksdag lät han den 24 januari 1781
utfärda en förordning, enligt hvilken under vissa villkor
religionsfrihet förunnades alla kristna trosbekännare i riket. Följande år
kungjordes ett »judereglemente», som åt mosaiska trosbekännare
tillerkände religionsfrihet i de städer, där de ägde rätt att uppehålla
sig. Med beröm uttalade han sig öfver biskop Wingård i Göteborg,
därför att denne tillstyrkt rätt för därvarande evangeliska
brödra-församling att få uppföra egen gudstjänstlokal. Konungen gillade
»det upplysta nit, hvilket af någon skiljaktighet i gudaläran ej
hämtar anledning till hat och förföljelser».2
Med den uppfattning af religionen, som konungen hade, hyste
han inga betänkligheter för att inskränka kyrkoårets helgdagar.
Han kunde stödja sig vid en ständernas begäran om en dylik
minskning vid sistförflutna riksdag, då han den 4 november 1772 utfärdade
en förordning om en viss reduktion af dem. Han hänvisade ock
till »flera kristliga potentaters och däribland våra trosförvanters
lofliga föredöme», hvarförutom han funnit skäl till denna
indragning i den vunna erfarenheten, att öfverflödiga helgdagar befrämjat
lättja och syndig lefnad. För att befordra »en Gudi mer behaglig
gudstjänst jämte skick och ordning i allmänna lefvernet såväl som
bättre utkomst för flitiga och dygdiga arbetare» hade han vidtagit
denna indragning. Att den var en välbetänkt åtgärd, är väl
otvifvelaktigt, men att den nu utan knot lät sig genomföras, medan en
liknande omkring trettio år förut visade sig otidsenlig, tyder på, att
allmänna tänkesättet undergått en förändring sedan dess. Nu
funnos ock personer, som voro missbelåtna med att årets fyra
böndagar firades på söckendagar och öfver att de voro så många. I
1 »Vitterhetsnöjen», del IV, jämf. Stockh. posten 1721, 11:0 205.
2 Stockh. p. 1786, n:o 73.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
