Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om »upplysningstidens» svenska kyrka med särskildt afseende på Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om »upplysningstidens * svenska kyrka
i 53
daterna.1 Detta okristliga sinne framträdde hos somliga öppet i
det lättsinniga sätt, hvarpå de förhöllo sig till prästämbetet och
dess uppgifter. Ett exempel därpå och på det otillständiga sätt,
hvarpå en person kunde underhandla med biskop Lindblom om
ifrågasatt inträde i predikoämbetet, lämnar en brefväxling mellan den
förut omnämnde vittre filosofie magistern Johan Stenhammar
och biskop Lindblom, som gärna ville för stiftet förvärfva en så
rikt begåfvad ung man. I ett bref af den 5 juni 1797 skref denne:
»I fall jag någonsin återvunne min hälsa, vore jag nästan färdig
att under herr biskopens välsignelse ingå i ståndet. leke att jag
just känner någon brinnande andelig kallelse, men min kallelse
till lugn och måttlig inkomst är desto mera afgjord, och jag vet
ej, hvar den med någorlunda sannolikhet skulle säkrare af mig
kunna vinnas. Jag är en usel ortodox, det är sant, men min
heterodoxi går så långt, att jag tror, att man äfven med den kan vara
nyttig präst, om man annars i andra afseenden har förmåga därtill.
Äfven den djupa teologiska kunskapen behöfves kanske mindre
än filosofi och människokännedom.» Biskopen, som ej var så
nogräknad med bekännelsetrohet, uppmuntrade honom att utföra
tanken, men några veckor senare skref Stenhammar ett nytt bref,
hvari han tackade för biskopens tillmötesgående och tolerans, men
tillade dock på samma gång, att han vore tveksam, om lian borde
efterkomma biskopens inbjudning, enär han kände sig ganska
sjuklig. Han skördades ock snart af döden, innan han hunnit
tillträda det lektorat i Linköping, hvartill han mottagit utnämning.
Äfven bland det tjänstgörande prästerskapet träffades
individer, som lättsinnigt inför biskop Lindblom vågade gäckas med
det ämbete, som de själfva beklädde, och man kan väl undra öfver
att ett dylikt gäckeri kunde alis komma i fråga inför en biskop.
En kyrkoherde A. Sallberg, för tillfället tjänstgörande inom
Strängnäs stift men bördig från Linköpings och omsider pastor i
Skärkinds församling inom detta senare stift, berättade i bref den
28 februari 1801 för Lindblom om sin installation i den tjänst, som
han då innehade. Han talade om, hurusom den prost, som blifvit
beordrad att förätta akten, »läste sitt abrakadabra öfver mig»,
och att han för egen del nu hunnit lära sig, huru han borde »vända
sig tillbörligen fram och tillbaka vid altaret, döpa barn, begrafva
lik, taga hustrur i kyrke och viga brudpar. Detta är ju essentia
af vårt ämbete, efter vi snarast ställas till ansvar, om vi däri begå
1 Sundbi.ad. J.: »Bland kräklor och raitror», sid. 109.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
