Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om »upplysningstidens» svenska kyrka med särskildt afseende på Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
westling
fel. För vår predikan och vårt lif tilltalas vi ej så lätt, därför sköter
jag icke stort därom.» Ett dylikt lättsinnigt tal hade naturligtvis
ej kunnat föras, såvida ej brefskrifvaren vetat med sig, att det ej
alltför illa skulle upptagas af adressaten.
Genom att erinra om några neologiska skrifter, som blifvit
öfversatta eller författade af östgötapräster, ha vi redan visat,
att Lindblom ägde meningsfränder inom sitt stifts prästerskap.
Att de namngifna ingalunda voro de enda, ha vi alla skäl att antaga,
om vi än af brist på tillräckligt antal till eftervärlden bevarade
akter af deras författareskap ej kunna i någon mån sluta oss till
proportionerna mellan dem och de andra, som stodo kvar på den
kyrkliga bekännelsens ståndpunkt. Af tryckta predikningar, som
kommit under våra ögon, synas flertalet vara ortodoxa, t. e. d.
väl en följd af censurens hämmande inflytande. De mest
obehärskade uttalandena vore att vänta i de predikningar, som stannat i
manuskript och drabbats af det öde, som P. Wieselgren antagit
kommit flertalet af dem till del, att nämligen af sterbhusen
uppbrännas, sedan predikanterna gått ur tiden. I dessa predikningar
var innehållet mindre vägdt och sofradt och därför ett mera
omedelbart och öppenhjärtigt uttryck för predikantens ståndpunkt. Denne
befarade näppeligen kritik från åhörarnes sida. Den stora
allmänheten var icke nog teologiskt bildad och omdömesmäktig för att
stötas för hufvudet af en neologisk tankegång. Bland stiftets
prästmän, som ej stodo främmande för en dylik tankegång, funnos äfven
de, som i klokhetens intresse sökte varligt dämpa biskopens ifver
för spridningen af den öfvertygelse han omfattat. En sådan var
kunglig hofpredikanten, kyrkoherden i Söderköping Anders
Norberg, som räknades till stiftets mera bemärkta pastorer, och som
korresponderade med biskopen i teologiska frågor. Då Lindblom
begärt få höra hans omdöme angående Hermes förut omtalade
religionshandbok, förklarade Norberg i sitt svar den 3 januari 1789,
att han väl fann den förträfflig, och att han önskade, att den
o-stympad måtte kunna passera igenom censuren, men icke desto
mindre vågade han ej tillstyrka, att biskopen lät utgifva boken på
svenska, eftersom »auctor i läran om treenigheten, Kristi gudom
och satisfactio Christi meritoria, om justificatio hominis per solam
fidem salvificam ingenting visst deciderar, utan upptager blott
skälen pro et contra, hvilka senare icke äro så lätta att häfva;
och att vederlägga dem på ett uselt och dåligt sätt, det vore att
utskämma sig själf och boken. Man måste väl skicka sig efter tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
