Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om »upplysningstidens» svenska kyrka med särskildt afseende på Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2o6 g. westling
ock visat sig begärliga i de flesta provinser. Att läslusten i
Linköpings stift visade sig synnerligen matt, torde haft en orsak
däri, att där mera än annorstädes stiftschefen underlåtit att reagera
mot tidsandans verkningar. På kristen tro och luthersk bekännelse
visade sig patronus för skytteanska professuren i Uppsala,
hofmarskalken grefve C. G. Mörner af Morlanda, sätta värde, när detta
ämbete 1803 stod ledigt. Som Lindblom tidigare innehaft denna
lärostol, fann Mörner lämpligt att gå till råds med honom angående
de ifrågasatta kandidaterna till tjänsten. Då han i skrifvelse till
biskopen den 27 maj sagda år uttalade sig om dessa, bekände han
sig vara obenägen för den eljest väl meriterade Benjamin Höijers
befordran till platsen, emedan denne var »en stor kantian», och —
sade han — »den filosofen älskar jag intet». Beträffande
kanslirådet Leopold, som ock sattes i fråga till platsen, frågade M.,
om icke denne var »litet fritänkare». För sin del hyste Mörner den
öfvertygelsen, att religionen danade de dygdigaste medborgarne.
Han undrade, om Lindblom kände till, att Skytte »vid förbannelse
ålägger sina efterkommande att tillsätta professorer, som äro
renläriga och vår religion fullkomligen tillgifna». Om Kolmodin
hade Mörner den öfvertygelsen, att han »på hjärtats vägnar med
religion, dygd och stilla lefnad öfverträffar vår tids allmänhet».
Den lärde publicisten, bibliotekarien C. Chr. Gjörwell
anföres understundom bland dem, som höllo på en bibeltrogen
kristendomsuppfattning. Att han oförbehållsamt bröt stafven öfver
Voltaires slippriga dikter och romaner liksom öfver
encyklope-disternas läror, är otvifvelaktigt, men oklarare är hans ställning
till neologien. Väl anses han personligen lutat mot herrnhutismen,
men icke desto mindre finna vi honom i bref den 29 mars 1776 till
den lärde kyrkoherden, teol. doktorn J. C. Stricker i Karlshamn
yttra om den förutnämnde neologen Less, att denne var i hans
ögon »ett helgon», och enligt uppgift af Bernh. v. Beskow skall
Gjörwell beklagat, att namnet neolog »numera fått en odieuse
bemärkelse i anledning af det missbruk, som Semlers lärjungar
gjort af hans skarpsynta granskning af canon och dess rätta
förstånd.1 Gjörwell ogillade, att de kyrkliga myndigheterna styrt till
en religionspröcess mot Olof Kexél för hans beryktade: »Mina
tidsfördrif pä gäldstugan », hvari denne gäckats med både bibeln och
prästerskapet. Gjörwell ville visserligen ock, att Kexél måtte
tillbörligen näpsas men kunde ej finna sig vid, att kyrkans präster-
1 Beskow, B.: »Minne af Gjörwell», Stockh. 1863; sid. 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
