Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om »upplysningstidens» svenska kyrka med särskildt afseende på Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254 fr. westling
af kristendomen skilde sig från den bekännelse, som kyrkan gjort
till sin.1 När L. Hammarsköld i en skrift 1814 påstått, att man på
spekulationens väg kunde lära känna Gud, erinrades han af S. Ödman
om bibelns utsago om vägen därtill: »Om någon vill göra hans vilja,
så skall han förstå, om denna lära är från Gud ».2 Fåfängt var
likaledes Atterboms försök i Litteraturtidningen 1817 att ur
naturfilosofiens principer deducera fram Guds personlighet.3 I sitt tal
vid jubelfesten i Lund samma år till åminnelse af den lutherska
reformationens begynnelse bröt äfven Tegnér stafven öfver
nyromantikernas religiösa spekulationer. Hans ord föllo sålunda:
»Det adertonde seklet hvilar i sin graf ». »Ett nytt tidehvarf är
kommet med helt andra grundsatser, som vi hoppas.» »Skulle
vi emellertid bedöma den nya tiden efter dess tecken inom vårt
fädernesland, så vore i sanning våra förhoppningar för framtiden
betänkliga.» I religionen prisar man med rätta dess upplyftande
kraft, men man betraktar den ingalunda, som den bör betraktas,
såsom en ensak för känslan och tron utan som en bilaga till ett
metafysiskt system för dagen, i »hvars former kristendomens höga
mysterier med ali möjlig dialektisk klyftighet inpassas och
inskrufvas ».4 Med sin metod att utforska det gudomliga kommo
nyromantikerna till korta lika väl som neologerna, då de dömde därom. De
förras »intellektuella åskådning» eller den medfödda siareblick,
hvarmed människan enligt Schelling sättes i stånd att uppfatta de
öfversinnliga momenten i religionen, visade sig vara en lika dunkel
kunskapskälla som neologernas »sunda förnuft». De ena såväl
som de andra voro fritänkare, eftersom begge grupperna påstodo
sig inom sig själfva äga nödiga förutsättningar för att på egen hand
kunna fatta och bedöma, hvad som är gudomlig sanning.
Nyromantikerna kunde väl uppvisa neologernas andefattigdom och
sterila torrhet men icke väcka till lif en kristendom i anda
och sanning.
Redan före den tid, då nyromantikerna uppträdde reformerande,
hade, såsom redan blifvit anmärkt, en del af landets teologer och
bildade lekmän, som väl höllo fast vid den meningen, att förnuftet
bör tillkomma sista ordet, när fråga blir om hvad som bör gälla
som religiös sanning och rätt, men som dock ej kunde förlika sig
1 Fryxell, A.: Bidrag till Sveriges litteraturhist., IV, sid. 11, anm. XXX.
1 Ljunggren, Sv. vitterhetens häfder, V, sid. 76.
3 Ljunggren, samma bok, V, sid. 92.
1 E. Tegnérs samlade skrifter, Stockh. 1848, V, sid. 18 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
