Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, anmälningar och granskningar - Augustinus-litteratur. (W. Thimme, Augustins geistige Entwickelung in den ersten Jahren nach seiner »Bekehrung», 386—391. Berlin 1908. — H. Scholz, Glaube und Unglaube in der Weltgeschichte. Leipzig 1911. — E. Troeltsch, Augustin, die christliche Antike und das Mittelalter. München und Berlin 1915.) Anm. af K. B. Westman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
So
litteraturöfversikter
lienska sjöarna, ej långt från Milano. Dialogerna ge i sin inramning
och ett och annat smådrag en föreställning om det angenäma
landtlif man där i filosofiskt lugn lefde. Augustinus var husfader och
öfvervakade landtbrukssysslorna, Monnica skötte hushållet, ett par
släktingar voro med, därjämte vännen Alypius och två af Augustini
unga lärjungar från staden, Licentius och Trygetius, hvilkas olika
läggning och intressen skickligt karakteriseras. Studierna från
retorskolan voro ej alldeles lagda åsido: Augustinus explicerade äfven
här Virgilius för lärjungarna. Men hufvudintresset ägnas åt
filosofien. Man samlas till filosofiska samtal ute under ett träd eller, om
vädret är dåligt, inne; en stenograf (notarius) får uppteckna
samtalen, och sedan ger Augustinus ut dem, helt visst med någon
bearbetning, så att formen skall bli tillfredsställande. Så ha dialogerna
kommit till, efter förebilden af Ciceros Tuseulaner o. s. v. — där
bakom åter ligga Platos dialoger.
Man är här genast benägen att fråga: hur stämmer detta med
Konfessionerna? En omvändelse, ett det kristna lifvets genombrott,
sådant som det Konfessionerna tecknar, borde väl inte som sin
omedelbara följd ha en ifrig hängifvenhet åt filosofiskt tankearbete?
Och då Cassiciacumintressenas läggning är utomordentligt starkt
dokumenterad, så får man kanske gripa till den utvägen att
försvaga Konfessionernas trovärdighet, tala om »Bekehrung» endast
inom citationstecken, såsom förf. gör i titeln på sin bok, och mena
att »omvändelsen»icke betecknar ett så afgörande insnitt i Augustini
lif, som han själf sedan i Konfessionerna påstått? Utvägen kan
synas ligga nära till hands, men visar sig ändock vid närmare insikt
i Augustini utveckling ohållbar, såsom icke minst det material förf.
rör sig med visar. Man måste endast göra klart för sig hvad
omvändelsen, såväl efter Konfessionerna som äfven efter Thimmes
mening, innebar. Den medförde icke någon ny insikt eller
öfvertygelse: öfvertygad om kristendomens sanning var han egentligen
redan förut; hvad han nu vann, var kraften att slå in på den nya
lefnadsbana, som dittills väl på afstånd lockat honom och förefallit
honom riktig och önskvärd, men som han i sedlig vanmakt icke orkat
besluta sig för — att genom dopet inträda i den kristna församlingen,
att nedlägga retorikprofessuren, att lefva i celibat. Omvändelsen
innebär alltså för Augustinus — såsom för många andra i
kristenhetens historia — en sedlig frigörelse, och är ur den synpunkten den
afgörande händelsen i hans lif, som för honom öfver från tvekan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
