Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—12 (forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALLINS LÄROÅR SOM PSALMDIKTARE
’ 3
nya gärna kristocentriska (»språket är christligt», säger han själf).
Hvad slutligen Franzéns Profpsalmer 1812 beträffar, råder äfven
i dem en påtaglig benägenhet att låta tankarna kretsa kring
Frälsaren. Ej utan sitt särskilda intresse i detta sammanhang är den
af P. Wieselgren lämnade uppgiften, att Wætterdahl just i Franzén
hade »en god vän, som hjertligt älskade den för Christus så nitiske
embetsbrodern».1 Däremot hålla sig ännu i nämnda häfte Wallins
originalbidrag i regel inom den första trosartikelns råmärken:
tret-tondedagspsalmerna »Sjung, frälsta Sion, sjung» (urtexten till
N. Ps. 68) utgör det mest framträdande undantaget. (Dessutom
förekomma hänsyftningar på Jesu föredöme i de bägge
aftonpsalmerna.) Och af hans under åren 1807—1811 publicerade
originalpsalmer riktar sig endast e n, N. Ps. 285: 6 (eller, om man äfven
räknar »All den helga Christenhet» som original, två), i
någon-måntill Frälsaren. Från de följande åren bli emellertid de
kristocentriska psalmerna af Wallins hand proportionsvis allt talrikare
(1813: fyra af aderton, 1814—1816: cirka trettio af sjuttio, efter
1816: cirka femton af trettio nya psalmer). Det är detta
förhållande, som de författare (Hammarsköld, Atterbom,
Palmblad, Wieselgren) haft i tankarna, hvilka gjort
gällande, att Wallin först under inflytande af den
nyromantiska skolans psalmdiktning och kritik fann
den rätta psalmtonen.2 Ty den rätta psalmpoesiens för-
1 Biogr. Lex. XXII, sid. 18. — Franzén blef ock sedermera
styrelseledamot i Evang. Sällskapet.
2 Hammarskölds uttalande i danska tidskriften Athene 1S16, att
Hedborn fått en »Medbeiler» i Wallin, »siden denne paa en saa heldig Maade har
forandret sin forrige Maneer» (Cit. af Fryxell, Bidrag 4. häft., sid. 35), liksom
Palmblads påstående, att Hedborn först anslagit de nya davidiska
harpotonerna, »medan Wallin sjelf ännu som psalmskald gick den orätta vägen»
(Biogr. Lex. XI, sid. 24, älven cit. af Fryxell, anf. st.) och Atterboms uttryck,
att Hedborn »från Wallins harpa mötte en broderlig genklang», och att
Wallins hymnkonst »i betydlig måtto» främjades genom Hedborns sånger
(Atterboms Biographiska Tillägg till Hedborns Saml. Skrifter, Band II, sid. 277)
äga alla sin riktighet från dessa författares egen synpunkt på
psalmdiktningens ideal, liksom Wieselgrens omdöme (Sv. K. sk. litt.2, sid. 673), att
Wallins senare bildningsskifte som psalmsångare blef ett mera kristligt religiöst,
»i den mån han kom nära Franzén och berördes af Hedborns psalmestetik».
Har man blott insett, hvad dessa romantiken och den evangeliska väckelsen
mer eller mindre närstående författare mena med »kristlig psalmdiktning»,
kan man ej gärna förneka möjligheten af att Wallin för sina senare
psalmer haft gagn af nyromantikens kritiska och poetiska verksamhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
