Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—12 (forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
F.. LIEDGREN
nämsta kännetecken är för dem »kristlighet» i den af Wætterdahl
och Polyfem nyttjade betydelsen, d. v. s. egenskapen att
varakristo-centrisk. Fryxell och Ljunggren ha försökt att vederlägga de nu
nämnda författarnas påståenden genom hänvisning till Wallins
redan före Polyfemartiklarnas och Phosphorospsalmernas
publicering gjorda uttalanden (1811) om sina tidigaste psalmers omogenhet
och om de gamla kärnpsalmernas bibehållande i nära nog
oförändradt skick (1811—1812). Det är också, som här förut visats,
alldeles oförnekligt, att Wallin yttrat något missnöje med sina
tidigaste försök, redan innan Polyfem och Phosphoros uppträdde i
psalmboksfrågan, men därmed är ingalunda sagdt, àtt Hedborns
»psalmestetik», publicerad i december 1812, ej kunnat öfva
inflytande på Wallins följande psalmdiktning.1 Det af Atterbom
och Palmblad i detta sammanhang begagnade ordvalet (A. talar
om att W. »väcktes» genom H., P. om H:s »davidiska harpotoner»)
är emellertid ej så alldeles lyckligt, och detta kan väl till en del
förklara den absolut afvisande hållning, som Fryxell och Ljunggren
iakttagit mot antydningarna om att en påverkan från
nyromantiskt håll ägt rum under Wallins utveckling till den svenska
psalmsångens mästare. Ty det är faktiskt, att sådana Wallin-psalmer
som N. Ps. 139, 285, 406, 451 tillkommit före Hedborns egentliga
uppträdande som psalmdiktare (i Phosphoros 1811), och dessa
psalmer höra dock oemotsägligt till Wallins bättre, för att icke säga
bästa. Han »väcktes» väl alltså ej först af Hedborn, ej heller lärde
han först af honom den »davidiska» tonart, som redan Klopstock,
Cramer m. fi. i utlandet och Lidner, Oxenstierna och Tingstadius i
Sverige anslagit. Men att bland hans psalmer efter 1811 inrymmas
1 Ett flertal exempel skulle kunna anföras, som äro ägnade att
bestyrka den ordagranna riktigheten af Atterboms uttryck, att Hedborn från
Wallins harpa mötte »genljud» af sin egen. Så visar t. ex. N. Ps. 153
reminiscenser af Hedborns nattvardspsalm N. Ps. 158. Jfr Wallin—Franzéns
ProfPsalmer 1813 (sid. 4 f.): »Hvad röst, hvad ljuflig röst jag hör» med
Hedborns »Mitt hjerta slår så underbart» i Phosphoros 1811 (sid. 406 f.).
Parallellerna äro påvisade i min art. 0111 Hedborns Psalmer 1812 i Bibelforskaren
1913, sid. 346. Man observere äfven Hedborns omdiktning af G. Ps. 205
»En Konung med våld» (Phosphoros 1811, sid. 446 f.) och Wallins »Det var
en man, hvars giriga håg» (ProfPsalmer 1812, sid. 60 f.) samt Hedborns
och Wallins omarbetningar af G. Ps. 4 (Luthers Credopsalm), G. Ps. 86
(»Min själ skall lofva Herran») och G. Ps. 401 (Prudentius’ begrafningshymn),
resp. sid. 393 £, 416 f. i Phosphoros 1811 och sid. 37 i Phosph. 1S10 samt
Wallins olika texter af dessa bägge sista psalmer 1807 och 1812—1813 och
hans omarbetning af »Trons artiklar» 1812.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
