Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - A. Gierow. Bidrag till det svenska militärkyrkoväsendets historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIEROW
trænger de Gud. Det lcan følges som en gradvis økning gjennem
alle trin, fra etappen til stormangrepet. I etappen hersker bred
flauhed. Saa snart de kommer indenfor farezonen, blir det
ander-ledes, og om skyttergravene er det næsten blit en formel: ’der
lærer man sin Gud at kjende’. Men aller længst fremme, i
stormangrepet, der tvinger tanken paa Gud sig indpaa en. d1
Erfarenheterna tiderna igenom bekräfta giltigheten af denna
psykologiska lag: faran väcker religiositet. Undantagen förmå icke
kullkasta regeln.
Om än uppskattningen af människolifvets värde på det
primitiva stadiet är synnerligen ringa, så kräfves det å andra sidan en
ganska hög grad af andlig utveckling, innan det att offra sig själf
för andra och för det hela står fram såsom en uppfattad plikt.
»Vilden förmår ej behärska ögonblickets intryck, den egna faran
kommer honom att besinningslöst öfverge hela spelet; att släppa
till sitt eget skinn för sin kamrat eller sin stam är en tanke, som
aldrig fallit honom in. »2 Men inför dödsfaran blir han religiös,
naturmänniskan lika väl som den öfverciviliserade krigaren från
huf-vudstadssalongerna eller akademierna nu i det pågående
världskrigets skyttegrafvar.
Här hafva vi att söka en af de djupast liggande rötterna till
det förhållande, att hos nästan alla folk, alltifrån deras första
framträdande i historien, kunna spåras ordningar och inrättningar,
hvilka bottna uti och afse att sätta krigsföretagen in i religiös ram
och att tillfredsställa de i striden deltagandes religiösa behof.
Förbindelsen mellan krig och religion har också varit och är
endels ännu en annan. Det har varit en tid i mänsklighetens historia,
då kriget var ett normalt tillstånd. När det i gamla testamentet,
2 Sam. ii : i, talas om den tid på året, »då konungarna plägade
draga ut i fält», så blottar detta endast en gängse sed, som
ingalunda var egenartad för judafolket och dess grannar. Lika visst,
som årstiderna aflöste hvarandra, lika visst kom med årsloppet
uppbrottet till det ofrånkomliga kriget. Historien går igen i vår
nordiska vikingatid. Kriget var stammens eller folkets kamp för
tillvaron; kriget var näringsfång — lika godt som något annat —
i båda fallen alltså något nödvändigt, ja, prisvärdt, ett stycke
kulturarbete af största värde, på hvilket stammens eller folkets väl
1 O. a. a., 2. Opl., sidd. 6o f.
2 Martin P:n Nilsson: Krig och Kultur. Kriget ur etnologisk och
biologisk syupuukt. Stockholms Dagblad, n:r 97, 104, år 1916.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
