Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - A. Gierow. Bidrag till det svenska militärkyrkoväsendets historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVKNSKA MIT.ITÄRKYRKOVÄSENDKTS HISTORIA I OQ
ligheet, som thet nw (gud bettlet) skeer j werldenne medh the
swåra eedher som almenneligha brukas ytterlighare nw än någhon
tijd til forenna, Wij haffue nw så j werldenne forbettrat oss, at
wij icke kunne tala itt ordh medh mindre wor herres Jesu Christi
dödh, fem vnder och blodh skal brukas ther til, Ja wij wete snart
icke huru diwpt wij sweria skole, Thet gåår offuer alt, här sweria
nw bådhe vnge och gamble, lijka som thetta bodhet hade. aldrigh
warit til».1 Det är en mörk bild, som här lämnas af vårt svärjande
folk. Vi veta af Olavus Petris Een predican emoot the gruffaelige
eedher, tryckt 1539, att ej ens konung Gustaf I höll sig för god att
i sitt tal inmänga svordomar.2
Särskildt torde den ofvan nämnda formen af svordom vid »wor
herres Jesu Christi dödh» hafva varit gängse. I Siälinna Tröst,
till svenska fritt öfversatt omkring 14303, heter det redan: »Thu
skalt ey swäria vm Gudz hälgha lykama, ey vm hans pyno, eij um
Gudz dödh, ey om hans dyra blodh, mz hulko han oss atirlöste. »4
I gårdsrätterna af 1544 förbjudas »the swåre Eeder om Gwdz
hårda död och pino, som thy wärr iblanndh hopenn myckitt brukas
pläger», med hvilket stadgande torde jämföras den utvidgade
gårdsrätten: »the swåra Eeder skola afleggas och ingen skall sweria om
Gudz helga nampn dödh och pijno». Så hade ock redan
sjöartiklarna af 1535 talat om »then ther och fåfengeliga forsmeder gudz
helga nampn szwär vm hans dödh eller pino», och sjöartiklarna af
1559 om att »forsmäde Gudz heliga nampn, sväriendes um hans
dödh och pijne, såsom öffverdådige mennisker myckitt pläge göre».5
Sedermera försvinner exemplifikationen, men förbudet mot
svärjande utgör en af de stående punkterna i vår militärkyrkliga
lagstiftning liksom i dess meranämnda paralleller.6
Första gången, bestämdt straff finnes stadgadt för öfverträdelse
1 Olavus Petri Samlade Skrifter, Band III, Uppsala 1916, sid. 433.
2 Henrik Schuck: Svensk Literaturhistoria, 1 Bandet, Stockholm 1890,
sid. 233.
3 Ibm sid. 186.
4 Citeradt efter Kyrkohistorisk Årsskrift, 12. årg., 1911, E. Linderhoems
instruktiva afhandling Om Norrländska kyrkostadgar, sid. 36 ff., där frågan
förtjänstfullt belysts.
5 Jfr härmed de redan citerade, af den svenska krigslagstiftningen
beroende polska »Artickelsbrieff»: »gotteslesterlich fluchenn vnud schwerenn, Als
der Marter, leidenn, wunden, Saerament vnd bluts Gottes».
6 Rörande förhållandet, att dessa förbud alltid afse svordom vid Guds
namn, se Linderhoi,m’s i nyss a. a. sid. 40 gjorda hänvisning till Aksee
Andersson och Henrik Sciiück: Skrifter från reformationstiden i urval, p. XI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
