Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, granskningar och anmälningar - Efterskörd till Lutherlitteraturen 1917. Af Hj. Holmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JO
LITTERATUROEVERSIKTER
betens gåfva. Luther har inläst sin frågeställning och sin
upp-lefvelse i de paulinska formlerna; men den lutherska
fundamentalläran är ingen förnyelse af den paulinska
rättfärdiggörelse-läran. Detsamma gäller hela Luthers kristendom i förhållande
till paulinismen. Den paulinska tron är vida mer
auktoritetstro än den lutherska. Den sakramentföreställning, som Luther
åtminstone i princip krossat, finnes i sin begynnelse tydligt hos
Paulus. Paulus står det medeltida helighetsidealet vida närmare
än Luther; man jämföre blott Pauli uttalande om äktenskapet
i Kor. 7 med Luthers äkta åskådning! Resultatet af dessa
och andra jämförelser blef, att Heitmiiller betecknar Luthers
kristendom ej som blott förnyelse af paulinismen utan som ett
borttagande af viktiga moment i paulinismen, dem nämligen
som hafva varit med om att grunda den katolska kyrkan.
An-dock är Luthers kristendom icke en ny religion. Man måste
taga i sikte, menar Heitmiiller, att Jesu evangelium
religionshistoriskt sedt ej hör till kristendomen. Jesus är en individuell
storhet, som bildar kronan och afslutningen på den
profetiskjudiska religionsutvecklingen. Kristendomen eller kristen religion
började först, när Jesu fromhet och hans persons hemlighet
bestämmande inträdde i andras andliga och religiösa lif. Därvid
förbunclo sig alltid andra faktorer med denna centrala faktor;
kristendomens historia är historien om dessa bildningar i
oändliga variationer. I paulinismen spelade hellenistisk-judiska och
framför allt hellenistisk-gnostiska krafter en utslagsgivande roll
bredvid Jesu person och fromhet. Det senare rent evangeliska
momentet blef i mycket bundet här och i den fortsatta
västerländska paulinska religiositeten. Luthers religionshistoriska
betydelse är, att han kommit över Paulus ända till Jesus och
lösgjort de i paulinismen gömda Jesuskrafterna till ny egenartad
utgestaltning. Han var mer än reformator; han bräkte den
nya vändningen i den västerländska kristendomens utveckling.
Det är väsentligen högtidstalen vid Lutherfirandena, som
kommit nu efteråt. Med stora förväntningar tager man i sin
hand talet af en sådan stor Lutherkännare som Otto rltschl:
Reformation und evangelische Union, Bonn, Marcus och Weber
1917, 27 s. Sammanställningen ligger nära till hands, då den
preussiska unionen ju var en produkt af reformationsjubileet
1817; Bonn teologiska fakultet var ock den första, som då
gjorde unionen till kyrklig rättsgrund för sin ämbetsverksamhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
