Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Edv. Leufvén, Magnus Lehnberg som predikant - V. Lehnbergs intellektualism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNUS LEHNP.ERG SOM EREDIKANT 99
folkfromheten har ända till upplysningen varit hårdt engagerad i
de dämonologiska idékretsarna, hvilket äfven afspeglas i den
homiletiska literaturen, ehuru dessa föreställningars kraft
säkerligen varit starkare bland de breda folklagren än hvad predikan
utvisar.1 Hela denna föreställningsvärld, som omhuldades af den
primitivare religiositeten, och hvilken ytterst var en känslosak,
raserades af upplysningen. Det är därför betecknande, att
Lehnberg undviker dessa ämnen. Öfver den jordiska tillvarons mörka
gåtor höljer han sin rationella världsförklarings täckelse. —-
Människosjälens djup har han aldrig pejlat. Syndaångest inför Gud,
botkamp, trons salighet — allt är för honom ej annat än »en
utsväfvande inbillnings irrbloss». När det religiösa lifvet har stridt
för sitt lif mot upplysningens andliga torka, har han endast ett
botemedel att gifva, som i sin skrämmande enkelhet lyder: mera
upplysning. Kämpande själar har han trott sig kunna trösta med
förnuftsbevisen för Guds existens, ehuru i homiletiskt populär
form. Den religiösa känslans längtan efter lefvande Gud har
han mött med frasen om »det högsta goda», syndakänslan med
ordet om »fel». Den religiösa känslans kraf besvaras regelbundet
med något förståndsbegrepp. Upplysningens nyktra
förståndsmässighet, dess common sense, har hos Lehnberg gjort det fåfänga
försöket att kväfva den religiösa känslan. Skarp och kall hvilar
upplysningsdagern öfver Lehnbergs predikan, men den dagern
nådde aldrig fram till de själarnes djup, där den verkliga fromheten
bor. Denna kunde ej stanna vid abstraktionerna om försyn, det
högsta goda och dygd, ej heller lockas af den Lehnbergska
»lycksaligheten». Därför har den folkliga fromheten gått andra vägar.
Och det är betecknande, att äfven de högre kulturkretsarna, som
till en tid funnit sin förnöjelse i den Lehnbergska predikans
glänsande ordaståt, snart öfvergifva densamma. Äfven dessa kretsars
1 Hvilken betydelse den dämonologiska idékretsen haft långt in i nyare
tid, är ju särskildt ådagalagdt genom E. Linderholm’s undersökningar på
området. Härom vittna också kyrkomålningarna från 1600-talet, som lemna
det trogna uttrycket af gängse åskådning. Vidare bör ihågkommas, att vid
samma tid som Lehnberg homiletiskt tiger på denna punkt, vårt svenska
folk i sin dåvarande katekes varnades för afgudadyrkan, hvilken kunde ske:
»tå man tilbeder solen, månen, och himmelens här, Änglar, afsomnade
helgon, helgonens beläte och aflefvor; eller söker hjelp af diefwulen och
hans wärktyg, såsom trollpackor, löfjerskor, skogsrå, sjörå, tomtegubbar
och mera sådant». (Svebilii katekes frågan n:r 23.) Varningens utförlighet
visar dess behöflighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
