Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - I. Oxfordrörelsens förutsättningar - 2. Den högkyrkliga traditionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I o
YNGVE BRILIOTH
ning med en rikare ådra af mystisk fromhet, än vi möta
någonstädes senare i Englands religiösa historia.
Ett närmare utförande af i hvad mån Oxfordrörelsen stod i
direkt skuld till nonjurors i öfrigt och är att betrakta som en
fortsättning på deras teologiska riktning, vore ej här på sin plats.
Här ha vi endast att påpeka, att om ock nonjurors voro målsmän
för principer, som komma nyanglikanismens ganska nära, så
medförde detta, att 1700-talets kyrka i dess helhet kom att stå ännu
mer främmande för dessa grundsatser än den skulle ha gjort, om
de icke häfdats af män, som voro misstänkta genom sina jakobitiska
förbindelser. Och den impopularitet, som genom denna olyckliga
politiska konstellation drabbade dem, utsträcktes äfven till den
högkyrldiga riktningen i dess helhet.1 1700-talet var, däri kan man
ge nyanglikanismen rätt, erastianismens tidehvarf, för så vidt detta
namn betecknar den uppfattning, som så starkt betonar kyrkans
förbindelse med staten, att den helt förlorar blicken för dess
öfver-nationella och andliga verklighet och ser i den föga mer än ett
statsdepartement. Århundradets biskopar och prelater voro
politiker mer än kyrkomän. Däri låg för tidens uppfattning intet
stötande: den medeltida uppfattningen af biskopen som en af
rikets store, hvars främsta uppgift var att råda konungen, och hvars
närvaro var mera af nöden vid hofvet än i stiftet, lefde i stort sedt
kvar, blott att i konungens ställe hade trädt den parlamentariska
regeringens kameleontartade majestät, och biskopens skyldighet
ej längre var att ge ett manligt och själfständigt råd, utan i stället
att i parlamentet och i stiftet verka för den ministär, som han haft
att tacka för sin upphöjelse. Hos en så sammansatt hierarki ■—• och
ännu under 1800-talets första tredjedel var den så sammansatt —
måste gifvetvis djärfva tankar om kyrkans och det kyrkliga
ämbetets höga andliga värdighet och deras oafhängighet af den
världsliga makten bli sällsynta. Men en sådan hierarki var ej heller någon
exponent för klerus’ stämning. Tvärtom var motsatsen mellan
whigbiskoparna, som hade Walpole eller någon af hans efterträdare
ur samma parti att tacka för sin upphöjelse, och de ledande bland
prelaterna och prästerskapet, som öfvervägande voro tories, en af de
väsentligaste orsakerna till kyrkans ineffektivitet. Såtillvida
måste man underskrifva den nyanglikanska uppfattningen af 1700-
1 AbbEy and OverTost, The English Church in the ISth Century, London
1887, s. 12.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
