Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - II. Oxfordrörelsen - 1. Scenen och huvudpersonerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
scenen och huvudpersonerna
i.3i
tankar systematiskt. Om de än synas bygga på grundvalar,
som lagts redan under den evangelikala perioden, är det först
efter den liberala fasen, som vi möta den uppfattning om
förhållandet mellan tro och förnuft, som skulle bli typisk för
Newman, utformad med den klarhet, som endast var möjlig för den
som verkligen prövat på att låta intellektet på allvar ta ledningen.
Det må vara nog att här erinra om vad som förut sagts
om Newman’s förhållande till den noetiska skolan, speciellt till
Whately, samt om hur han tvivelsutan härifrån medförde det
mesta av den dialektiska träning, som skulle göra honom till
den fruktansvärda kontroversialist han städse förblev. Det är
svårt att med ledning av Apologin och bevarade brev få någon
klar föreställning om hur långt Newman’s liberalism gick. Bäst
är kanske som en allmän karakteristik hans egna ord:
»Sanningen är den: Jag började föredraga intellektuell överlägsenhet
framför moralisk; jag drev i riktning mot liberalism.»1
Åtskilligt tyder på att det var en tid av stor intellektuell, ej minst
recipierande, livaktighet.2 Han börjar lära hebreiska, och övar
sin penna på skilda föremål. Det synes också varit den tid,
då lians estetiska sinne får friare spelrum än annars, hans
natursinne likaväl som hans musikaliska begåvning. Han nedlåter sig
också till att bli sitt college’s vinprovare. Sannolikt var det
väl nu han fick sin förblivande prägel av förfining och nästan
fastidiös personlig kultur.3
distorted ali tliese truths by taking tlieni out of the province of morality
iuto that of authority.» Abbott, a. a., II, s. 27. ]fr Bremond, a. a., s. 414.
Här må ock anföras ett tänkvärt ord av Hort, föranlett av Newman’s Apologia:
»Two things specially Struck me; the unquestioning assumption that there
is one absolutely and exclusively Divine system in ali things, especially one
Church so entirely right that ali other bodies must be entirely wrong, and
the complete permanence of his Calvinistic religion, changing nothing but
its form when it passed most naturally into Romanism, and placing him
throughout in a position where the vision of puré truth as distinguished
from edification, i. e. religious expediency, was a simple impossibility.» A.
Hort, Life and Letters of F. f. A. Hort (London 1896), II, s. 35 f.
1 Apologia, s. 72 (uppl. 1908: s. 14).
2 Bremond har helt visst rätt i att kunskapstörsten i allmänhet är föga
utvecklad hos Newman, åtminstone under hans senare liv: »Il ne me semble
pas possédé du désir de connaitre. La curiosité — au noble sens de ce mot
— est loin d’egaler chez lui les puissances de connaitre.» A. a., s. 104.
3 Man får helt visst akta sig för att överdriva betydelsen av Newman’s
varsamt formulerade självanklagelse. Helighetskravet fanns kvar. Om det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
