Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 2. Den traktarianska fromhetens grundformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
YNGVK brilioth: NYANGLIKAN^K renässans
den heliga kroppen, blottad och sargad av gisslet, händerna
spikade vid korset, och sedan sidan stungen av spjutet: det var
Guds eget blod, Hans heliga lekamen och händer och tinningar
och sida och fötter, som den upphetsade mängden stirrade på.
Detta är en så fruktansvärd tanke, att när sinnet först får grepp
om den, blir det svårt att tänka på något annat, så att, medan
vi tänka därpå, måste vi bedja Gud att mildra den för oss, att
giva oss styrka att tänka därpå på ett rätt sätt, så att det ej
annars blir för mycket för oss».1
Men blott i förening med ett lika fullständigt hävdande av
Kristi mänskliga natur kan läran om Hans gudom få sitt fulla
religiösa värde: här var samstämmigheten mellan fornkyrkans
och den egna erfarenhetens vittnesbörd otvetydigt. Här är
ännu ej platsen att visa, hur den traktarianska fromheten, liksom
den grekiska fornkyrkans, kulminerar i människans och gudomens
hypostatiska förening enligt den dyofysitiska kristologiens
paradigm, dock utan att glömma vad den lärt av augustinismen.
Men det måste i detta sammanhang påpekas, hur den nyare
anglikanska teologiens och fromhetens centrala tanke: att i
Kristus den mänskliga naturen upptagits i den gudomliga,2 i
anslutning till ett bekant uttryck i Athanasium (assumptione
humanitatis in deum—»taking the manhood into God»), måste
kräva hävdandet av den fulla mandomen i det I9:de likaväl
som i det 5:te århundradet, och hur detta krav gör sig tydligt
märkbart.3 Men å andra sidan synes det, som hade ivern att
hävda den fulla gudomen hos Newman och Pusey likaväl som
hos Apollinaris av Laodicea stundom så tagit överhand, att
den mänskliga naturen blir föga mer än en slöja och en skåde-
1 Parochial and plain Sermons, VI: 6, s. 73 f. Det är utan tvivel denna
predikan som J. A. Froude avser i sin skildring i Short Studies, V, s. 206:
Newman hade detaljerat skildrat några av händelserna i Kristi lidande, »därpå
stannade han. För några ögonblick radde andlös tystnad. Sedan sade han
med låg, klar röst, vars svagaste darrning var hörbar i det avlägsnaste hörn
av St. Mary’s: ’Nu ber jag er komma ihåg att Han, på vilken detta skedde,
var Gud allsmäktig’. Det var som 0111 en elektrisk stöt hade gått genom
kyrkan, som om var och en, som var närvarande, för första gången förstod
meningen i de ord, han brukat upprepa hela sitt liv.»
2 Pusey, a. a., s. 63: »—if He have so taken our poor nature into
Himself, that in Him it is In-Godded, Deitate» (deitate i analogi till incarnate), jfr
Newman, a. a., VI, s. 62.
3 Se t. ex. Newman, a. a., VI, s. 79: »We believe then, that when
Christ suffered on the Cross, our Nature suffered in him.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
