Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 2. Den traktarianska fromhetens grundformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 2
yngve brilioth: nyanglikansk renässans
den gudomliga kärlekens ljuvhet; bönen bär korsets stämpel,
och därför, i denna egenskap, går den upp och förvaras i
himmelen. Fastande och allmosor äro välbehagliga offer, men blott
om de bära korsets prägel . . . Detta är att återgälda Gud
av de ting, som äro Hans i denna onda värld; vad helst, som
bär vår konungs bild och underskrift, som regerande här nere
på sitt kors, det uppsamlar Fadern i sitt rikes kungliga
skattkammare till den stora nådens tid för oss.»1
Jämte denna djupt religiösa orientering på korset som
typen och huvudmotivet för all självförsakelse går inom
Oxfordrörelsen en annan linje, knappast mindre viktig för
karaktäristiken av dess egenart. Den för ej som den förra över det
andliga livets verkliga höjder, men dock synes en egendomlig
parallellism råda mellan båda. Denna andra linje, som är lika
egendomlig för Newman som den förra för Pusey, synes ha
sitt ursprung i kalvinsk evangelikalism och har sannolikt vunnit
ny styrka genom kontakten med Augustinus. Men bryggan
var i detta fall icke korsfromheten, hängivenheten för den
lidande Frälsaren, utan predestinationens tanke. Denna har
kanske sällan varit fullt klart medveten, den förekommer
sammanflätad med korsmotivet och tanken på den lidande
Frälsarens efterföljd. Men den, eller den religiösa stämning, för
vilken den är uttrycket, ligger tydligt bakom en rad av ställen,
där Newman talar om självförsakelse, om ängsligt iakttagande
av religiösa plikter som tecknet på att man tillhör de utvaldas
skara. I den äldsta kyrkan var en skarp gräns dragen mellan
1 A. a., s. 163. Jfr Pusey, Sermons from Advent to Whitsuntide, s.
152: »The Cross of Christ changes all It touches. It brought in life for
death, holiness for sin . . . It makes weakness strength; sorrow joy; fasting
a feast; . . . petty selfdenials, Angelic Crowns». Jfr också Sermons...
preached in St. Saviour’s Church, Leeds, s. 341 f. Mycket belysande för
Pusey’s korsteologi är också hans predikan The Cross börne for us and in
us i Plain Sermons by Contributors to the » Tracts for the Times-», vol. Ill
(London 1841), nr LXXIII; se särskilt s. 15: * Think nothing to little, seek for
the Cross in the daily incidents of Life; look for the Cross in everything.
Nothing is little which relates to man’s Salvation: nor is there any thing
to little, in which either to please God, or to serve satan. Therefore it is
that the Cross so often meets our eyes in common Things, yea, that it is
the commonest thing in art and nature.» (Förf. ser korset i människans
gestalt, i fåglarnas flykt, skeppens master, i fönster och dörrar, krigarens
svärd etc.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
