Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 4. Rättfärdiggörelseläran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i I 6
yngve brilioth: nyanglikansk renässans
de djupast religiösa andarna i båda lägren, om än den profetiska
religionstypens självuppgivelse inför gudomen företrädesvis tar
syndakänslans form, den mystiska åter självuttömningens, den
heliga, bidande stillhetens.
Men för vår fortsatta undersökning är en annan skillnad
av större betydelse: skillnaden mellan den tillräknade och den
ingjutna eller inneboende rättfärdigheten. Detta är i grunden
en skillnad mellan två olika uppfattningar av nådens art, den
rent personliga och den natur- eller substansartade. Måhända
har man här, förledd av uttryckens ofullkomlighet, varit alltför
böjd att se en distinktion mellan ett högre och lägre skikt inom
kristenheten, i stället för att nöja sig med att konstatera, att
dessa olika nådebegrepp äro de djupast konstitutiva elementen
hos två religionstyper, som inom kristenheten gå sida vid sida
och komplettera snarare än utesluta varandra. Väl bottnar den
katolska sakramentalismen i Augustinus’ recipierande av en
nå-desuppfattning, som, varifrån den än stammar, i nåden ser en
gudomlig kraftverkan, en efter fysiska analogier fattad substans,
som kan gradvis och genom vissa medel ingjutas.1 Men dock
förenades denna tanke hos Augustinus själv med ett
gudsförhållande, vars djupt personliga art ej kan bestridas. Väl bestod
det reformatoriska genombrottet i fråga om nådesuppfattningen
främst i häfdandet av nådens rent personliga karaktär. Det är
detta som ger imputationstanken dess värde, och som tillika
givit syndaförlåtelsen dess centrala plats i evangelisk teologi:
trots det förra uttryckets forensiska klang och det senare
begreppets väl negativa färg utesluta de varje opersonlig fattning
av Guds självmeddelelse. Men å andra sidan har denna tanke
aldrig av reformatorn själv renodlats. Begreppet gratia infiisa
använde Luther även efter den reformatoriska insiktens
genombrott, ehuru fyllt med ett nytt innehåll,2 och hans
sakramentsuppfattning ter sig för många av hans uttolkare som en
självmotsägelse. Och det är fara värt, att de riktningar inom nyare
protestantism, som under föregiven nitälskan om den personliga
religionens renhet trott sig kunna vända varje form av mystik
ryggen, skola befinnas ha till den grad förtunnat personlighetens
begrepp, att själva religionens livsnerv därigenom hotats. Den
1 Kirn, art. Gnade i Realencyclopädie für Prot. Theologie und Kirche.
Harnack, Dogmengeschichte, III (4. Aufl. Tübingen 1910), s. 83.
5 O. Ritschl, a. a., s. 119.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
