Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 5. Mystik och sakramentalism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i I 6
yngve brilioth: nyanglikansk renässans
Allra minst är detta måhända fallet med den enda av Tracts,
vars titel talar om mystik, och som därför blev föremål för
misstänksam uppmärksamhet. Vad Keble menar med den mysticism,
han undersöker hos fornkyrkans fäder, är föga annat än en viss
symbolism, ehuru han synes postulera ett objektivt sammanhang
mellan vissa allmännare använda symboler och de andliga
verkligheter, de föreställa.1 Detta är sålunda blott ett tillämpande
av den idé om naturens symboliska — eller som det stundom
heter sakramentala — karaktär som är ett grunddrag hos Keble,
och som i The Christian Year fått sitt mest bekanta uttryck:
naturen är ett Guds ord, där hela den särskilda uppenbarelsen
står skriven för den som förstår att läsa. Det torde vara nog
att erinra om hur dessa tankar bottna å ena sidan i Butler’s
tänkande, å andra sidan i den romantik, för vilken Wordsworth
är den klassiska representanten. Vi ha förut sett, hur
Oxfordskolans män älskade att dröja vid tanken på den andliga
verklighetens oändliga, mysteriösa djup, som endast kunde
approximativt uttryckas i sinnevärldens kategorier. Stundom synes
dogmatismen mildras av denna tanke: väl gäller det att desto
intensivare, desto ängsligare hålla fast vid de få skönjbara
trådarna i väven, men det är i hopp att det fördolda mönstrets
härlighet överträffar varje jordisk aning. Även skriftens uttryck
kunna så bli till symboler. Newman vet, att den bibliska
världsbilden liksom den fysiska är en figure, ett mysterium, en
»sakramental sanning», under vars yttre form den osynliga nådegåvan
är snarare fördold än uttryckt.2
Men allt detta är ej mystik i djupare mening. Det har
1 Detta gäller åtminstone Bibelns bildspråk: »The Author of Scripture
is the Author of Nature. He made his creatures what they are, upholds
them in their being... We know not how far much there may be, far
beyond mere metaphor and similitude, in His using the name of any one of
His creatures, in a translated sense, to shadow out something invisible. But
thus far we may seem to understand, that the object thus spoken of by Him
is so far taken out of the number of ordinary figures of speech, and resources
of language, and partakes henceforth of the nature of a type». Keble, On
Mysticism attributed to the Early Fathers (nr. 89 i Tracts), s. 169 f.
■ Han talar i en underbar predikan Mysteries in Religion om de båda
världsbilderna som »two languages, or two separate approximations towards
the Awful unknown Truth», men råder de trogna att hålla sig till »the figure
given us in Scripture.. . . We will hold it as a Mystery, or (what was
anciently called) a Truth Sacramental; that is, a high invisible grace lodged in
an outward form». Parochial and plain Sermons, II: 18, s. 211.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
